Autosol vs TC Nano

Som jag skrev i våras provade jag i år testvinnaren Autosol (polish + vax) istället för TC Nano och utfallet måste sägas vara jämnt skägg. Båten har visserligen lite bättre finish den här sensäsongen än tidigare år men det beror nog mer på att jag spolat av båten och även tvättat den lite oftare under sommaren än tidigare år. På så vis hinner ju aldrig smutsen få fäste i gelcoaten och det verkar hjälpa även vaxet. Med andra ord - omöjligt att kora någon vinnare.

Köpa nya segel - för oss med begränsad budget

För den som har bankkontot fyllt till bredden med miljoner är förstås segelinköp inte något större problem. Man köper helt enkelt två kompletta racingställ; ett för hårdvind och ett för lättvind samt ett crusingställ. Minst. Plus ett par spinnaker med olika dukkvalitet och kanske någon code zero och gennaker som grädde på moset. Totalt springer en sådan nota iväg till hundratusentals kronor utan problem även för en Dehler 29. Jag minns för några år sedan inför starten av Gotland Runt hur samtliga segel till en Dehler 41:a låg utspridda på bryggan. Det låg påsar överallt och totalsumman lär ha varit ca 800,000 kr, så det finns ytterligare varmgrader i h-vetet.

Problemet är bara det att det flesta av oss (alla?) som seglar Dehler 29 har en begränsad budget, annars hade vi ju - handen på hjärtat - inte seglat en 29-fotare utan kanske snarare en 79-fotare. Med en begränsad budget uppstår omedelbart den klassiska kompromissen. Seglen ska helt plötsligt kanske klara av att fylla mer än ett delsyfte; den där 150% genuan för lättvind utan taft måste kanske minskas en aning för att även kunna seglas i lite hårdare vind. Ökad vikt ger sämre prestanda, hur mycket sämre är frågan? Många känner säkert att det svider en aning att köpa ett separat storsegel enbart för racing, så hur får jag mest valuta för pengarna?

De första frågorna jag ställer mig innan jag kontaktar något av segelloften är "vad är det jag vill prioritera; crusing eller kappsegling samt hur mycket pengar är jag beredd att lägga"? Om svaret är "huvudsakligen crusing" räcker det sannolikt med en ny gennaker eller något annat från godishyllan för att fylla behovet. Ok, är det befintliga stället helt slutkört får man kanske betala en rätt rejäl slant för ett nytt krysställ men att lägga 50,000-100,000 kronor på dun för ren familjesegling är i mina ögon inte särskilt genomtänkt. Bättre då att investera i en fjärrkontroll till autopiloten som man har nytta av vid varenda seglats.

Om svaret istället är "huvudsakligen racing" har man dessvärre huggit upp den första kanten av ett begynnande svart hål i botten av bankkontot. Totalnotan har faktiskt ingen övre gräns. Så här måste vi med begränsad budget börja prioritera. Kan man kappsegla framgångsrikt med ett slutkört storsegel? Knappast. Konkurrensen är helt enkelt för hård och även dagens amatörseglingar (LR, Tjörn Runt, GR/ÅFOR m.fl) kräver bra material för att kunna placera sig väl. Det svårt nog ändå! Ett vettigt krysställ enbart för racing är nog det enda vettiga i mina ögon, om plånboken som sagt tillåter det. 3DL är kanske ett alternativ. Visst, styckkostnaden kommer att hamna på flera tusentals kronor första året/åren men har man väl accepterat det där svarta hålet på bankkontot får man nog löpa den linan ut om målet är framgångsrik kappsegling.

Är svaret "både kappsegling och cruising" kanske den knivigaste situationen uppstår, för som sagt - att köpa kompletta ställ för bägge aktiviteterna kostar duktigt med deg. Kanske får man acceptera att kappsegla med "crusinggenuan", kanske får man nöja sig med en "allvädersspinnaker" istället för två eller tre stycken. Men även här skulle jag säga att den grundläggande kvalitén på kryssstället (stor+fock/genua) är avgörande.

Det är gott om frågor du bör ställa dig själv innan du investerar i nya segel (de tappar procentuellt ännu mer i värde än en ny bil så fort du hämtat ut dem så det där med "investering" kan man ju diskutera). Vissa av frågorna kan man hitta svar på själv genom att väga för och emot, komma fram till vettiga prioriteringar osv. Är ni en besättning med gemensam budget är det ju klokt att diskutera gemensamt. Andra frågor kan man bara få svar på genom att kontakta segelloften. Berätta hur du/ni tänkt själv och försök få lite synpunkter på detta upplägg. Dessutom - ställ frågor när du inte förstår eller hänger med riktigt. Och som vanligt - begär in offerter från flera loft och beställ nu på hösten så sparar du en rejäl slant oavsett vilken segelmakare det blir som får leverera. Eller - vilket inte skall underskattas som alternativ - sälj båten!

Gransegel Gran Prix bilder

Klicka här:

"Josefin" efter start

Full fokus (men lovartsgajen i vattnet...)

Gransegel Gran Prix 2013

 

I radions "Ring så spelar vi" hörde man ofta någon säga "men det var roligt att komma fram" när de ringt in och pratat en stund men inte lyckats besvara lyssnarfrågan. Det är säkert likadant idag men jag lyssnar inte på "Ring så spelar vi" längre så jag vet inte. Däremot kan jag relatera till själva synsättet, senast under gårdagens kappsegling Gran Prix 2013. "Josefin" hade en 9/29-plats att försvara från 2011. Start från Säck, en repa motsols runt Möja och så tillbaka till Säck. Dagen bjöd på ett väder som inte hade skämts för sig ens i slutet av juli; strålande solsken och helt kavlugnt inne i Krokholmsviken på morgonen. Faktum är att även tillseglingen i fredags kväll bör nämnas för när senast kunde man segla genom Stockholms skärgård i shorts och t-shirt kl nio på kvällen i totalt mörker utan att frysa? Ljumma vindar och så stjärnklart att vi sedan med båten på svaj mitt i viken kunde ägna åtminstone en timme åt att skilja satelliter från flygplan och njuta av spektakulära stjärnfall.

Dagen "D" inleddes med frukost i brunnen och därefter en kort tur över viken till skepparmötet. Sol och åter sol. 10 minuter senare drog vi ut till startlinjen för att trimma ihop besättningen. Vi hade aldrig seglat ihop tidigare i den här konstellationen och då skadar det ju inte att göra en eller två spinnakersättningar och dito nedtagningar. Vips var den träningstiden ute och vi fick börja leta oss mot startlinjen. Väl där fann vi oss bundna i lovart om en trimaran som tryckte upp oss längs startlinjen och således var minst sagt i vägen. Det visade sig att de också skulle starta, dock några sekunder senare än oss och var därför oåterkalleligen i vår väg. Nåja, ett par sekunder senare vek de av så de sinkade oss nog max 10 sekunder. Handen på hjärtat var ju felet också vårt (läs "mitt") eftersom vi inte läst på att flerskroven skulle starta samtidigt som oss. Hursom - iväg och vi valde att starta utan spinne trots att flertalet hängt upp nylonet framför oss. Vi resonerade att tidsvinsten trots allt var marginell eftersom det på sin höjd erbjöds halvvind och därefter högersväng nedför Möja västerfjärd och dagens första kryss. Med genuan ute fick man som vanligt ha örnkoll i lä efter högerbåtar men vi tvingades faktiskt bara till ett ofrivilligt slag före rundningen nere vid Kanan. Vi (japp, läs "jag") slarvade dock med trimmet en aning och tappade höjd i takt med att fokus hamnade på omgivande båtar och vindvrid. Pauline och Zacharias fick dock till ett riktigt bra slagarbete i brunnen medan Dick med van hand skötte fördäck och höll taktisk överblick.

Efter rundningen gjorde vi en perfekt spinnsättning och drog ifrån kringliggande båtar 50-100 meter. Skönt sug i båten och vi gjorde mellan 5,5 och 6,5 knop. Därefter vinddojj strax innan fyren där några storbåtar hann ikapp oss och vi gjorde vad vi kunde för att få så fri vind som möjligt. Men lönlöst. Väl uppe vid yellow-black-pinnen valde vi som några andra att ta ned spinnen innan gippen, vilket kostade oss ca 30 sekunder eftersom spinne bevisligen var mer gynsammt ytterligare något hundratal meter. Men vi körde på säkerhet vilket nog var klokt med tanke på hur mycket vi tränat ihop före starten.

På väg västerut igen fick vi ett riktigt höjdtagningsproblem. Vi gjorde bra fart men gick helt enkelt inte tillräckligt högt. Pannan i djupa veck men lite trimfix på storen och vips gjorde vi 0,2 knop lägre fart men gick väsentligt högre i vind och lika bra som de bästa i fältet framför. En väldigt skön känsla. Därefter kunde vi falla av något och sträcka ut medan vi noterade 6,5-6,7 knop på loggen. Sista halvvinden och kryssen in mot mål var rena propagandaseglingen och vi forsade fram i som högst 7,2 knop, dagens toppfart.

I mål var vi 15/30 i klassen om man räknar med DNF:er (någon DNS?) och utan dessa 15/25 vilket förstås inte är något resultat att skriva hem om men givet förutsättningarna helt ok. Att försöka slå exempelvis Forslundsbröderna i sina Scampi eller Nisse Virving i sin NF är förstås omöjligt om man är otränad och det blev årets Gran Prix ett bevis på. Men efter att först inte trott att det skulle bli något kappseglat överhuvudtaget i år känns resultet lite som "Ring så spelar vi" - det var trevligt att komma fram. För det var det! Stort grattis också till "Team Räknäs" - väl seglat som vanligt!

 Mörkernavigering längs Möja Västerfjärd.

Nya avlastare

Så var då även de sista avlastarna på "Josefin" bytta. Därmed har samtliga tio avlastare behövt bytas de senaste tre-fyra åren p.g.a. samma fel - de slutar att låsa. Knappt 2000 kr, några klickar Sikaflex och tio minuter senare är den nya avlastaren på plats. Så varför då köpa likadana om modellen nu är så kass frågar sig vän av ordning? Svaret är att Lewmar har åtgärdat det fel som fanns i de tidigare "årsmodellerna" och även om jag av princip gärna hade bojkottat dem p.g.a. detta tidigare designfel (som de inte vill kännas vid) sitter skruvhålen förstås på exakt samma ställe vilket fällde avgörandet. Jag borrar ogärna nya hål i gelcoaten och aluplattan... 
 

Lika som bär - den gamla avlastaren till vänster och den nya till höger strax innan monteringsdags. Men under skalet skiljer de sig.

Börja kappsegla?

Är det dyrt att segla? Inte nödvändigtvis. Är det dyrt att kappsegla? Inte om man inte bryr sig om att placera sig väl. Är det dyrt att kappsegla framgångsrikt? Ja, utan tvekan. Faktum är att segling i sig inte är någon särskilt dyr sport

Differentierad fartbegränsning?

Under senare år har antalet stora motorbåtar (50-100 fot) ökat markant i Stockholms skärgård. Det är självfallet inte några dussinprodukter vi talar om men man möter dem allt oftare ute på Kanholmsfjärden, i Sandhamn osv. Jag minns ett möte med en Princess 22M för några år sedan där båtägaren inte slog av det minsta vid inloppet öster om Stora Kanholmen - trots att han måste ha sett oss - och eftersom det grundar upp där rev båten upp svallvågor som dränkte hela förskeppet på Dehler 29:an. Det såg ut som att man körde rakt in i en vägg av vatten och det forsade in genom den bakre skylighten (som var öppen), då en mindre tsunami vällde fram över däcket. Som tur var hade jag den främre skylighten stängd vid incidenten, annars kan man ju tänka sig hur förpiken hade sett ut. Det var aldrig någon fara men tänk om det suttit ett barn längst fram på pullpit..?

Eftersom det råder fri fart vid Stora Kanholmen gjorde sig Princess 22:an (mig veterligen) inte skyldig till någon hastighetsöverträdelse, men likväl ifrågasätter jag sjövettet när man möter en liten båt på nära håll. För att göra saker och ting ännu värre ställer dessa bling bling-båtars svallvågor till jättebekymmer även för bryggor, förtöjda båtar, båthus m.m. när de far fram i 25-35 knop i smala - men inte fartavgränsade - leder och kanaler. "Hela havet stormar" är den bästa beskrivning jag kommer att tänka på.

Eftersom många av ägarna i bästa fall blint följer fartbegränsningarna, d.v.s. kör fullt lagligt men samtidigt helt omdömeslöst, vill jag mena att vi kommit till ett läge där vi bör överväga en differentiering av fartbegränsningen i våra skärgårdar utifrån bruttotonnage. En Flipper 520 faller idag under samma hastighetsbegränsning som en jättemotorbåt, trots att Flippern knappt river upp något märkbart svall alls, medan en Ferretti på drygt 40 ton vänder upp och ned på allt i dess omgivning.

Jag är den störste förespråkaren för fortsatt fri fart där så är möjligt i våra skärgårdar (ute på fjärdar och till havs) men läget idag är ett annat än för 30 år sedan då de största motorbåtarna var på 30-45 fot, och en hel omgivning ska inte behöva lida för ett fåtals omdömeslösa framfart.

Grattis till pallplatsen!

Stort GRATTIS till Stefan Kindeborg och övriga besättningen Dehler-Doris för den fina pallplatsen i Arkö Runt!

Dehler-spotting

  

 

Ibland seglar man flera veckor eller helger utan att se en Dehler 29:a och så plötsligt ser man dem överallt. För några veckor sedan mötte vi två Dehler 29:or inom loppet av 30 minuter; först SWE316 och därefter SWE231.

Dessutom mötte vi en finsk Dehler 32:a i samma veva. Fast jag hann bara ta fram gluggen och fota 316 och 32:an. I helgen mötte vi dessutom ytterligare en 29:a (MK I) men utan segel och hann aldrig se något namn.

Veckans tips



Jag har för vana att stänga alla genomföringar på Josefin så fort båten inte används. Detta så att det inte behöver uppstå någon obehaglig diskussion med försäkringsbolaget OM båten skulle sjunka. För att inte glömma att öppna motorns invatten när man ska ut igen har jag också för vana att lägga tändnyckeln i motorrummet när invattnet väl stängts. På så vis får jag en påminnelse och slipper riskera att starta motorn utan kylning.

 



Lägg tändnyckeln i motorrummet så kommer du ihåg att öppna invattnet.

Swan 82 FD

I Sandhamn kan man ju få se både stora och små båtar och ibland seglar det in rejält stora leksaker. I helgen gick det att beskåda Swan 82:an "Ipixuna" som mäter 25 meter l.ö.a. och vars storbom faktiskt är längre än en hel Dehler 29:a. Modellen är ritad av legendariske Germán Frers och släpptes kring millenieskiftet. Swan 82 byggdes mellan år 2000 och 2008 och är trots sin storlek faktiskt inte den största Swan som någonsin tillverkats. Man kan hitta Swanbåtar på bl.a. 90, 100 och 130 fot om man inte tycker att 82:an räcker till. Men det gör den.

Det är först när man kommer riktigt nära en jätte som "Ipixuna" som man verkligen förstår hur sanslöst stor båten är. Man skulle ju kunna tycka att en 60-fotare ser ungefär lika stor ut men så är verkligen inte fallet. 82 fot känns mycket större - nästan så att man får intrycket att fördäckaren jobbar i en egen tidzon.

Swanbåtar har ju numera något rejsigare linjer än för sådär 20-30 år sedan och Swan 82:an är inget undantag. Slank från för till akter med bl.a. flushade skylights och hon ser verkligen riktigt hal ut. SRS-talet mäter också hela 1,771 vilket förstås inte är så himla enkelt att segla upp till. "Ipixuna" hade också svårt att hävda sig i SRS A under senaste GR/ÅFOR där hon slutade 36/40. Nämnas kan ju också att besättningen då var 16 personer stark; en besättning som sannolikt skulle sänka en Dehler 29:a om man nu skulle få för sig att prova på det. Swan 82 FD är oavsett vad en mycket vacker syn för ögat och det är ju också glädjande att även båtar av den här storleken verkligen används.

 

Shorthand & solo - en ny era inom kappsegling?

Under hela min uppväxt var de klassiska svenska kappseglingarna a) Gotland Runt, b) Tjörn Runt och c) Lidingö Runt. Möjligen var det ytterligare två eller tre race som kvalade in i denna fina grupp "grand slam-tävlingar" men inte mer. Ytterst lite verkade förändras under 70- och 80-talen; antalet deltagare gick upp som en raket för att därefter dala som en pannkaka på läsidan, men i grunden var det samma tävlingar år efter år med i grunden precis samma förutsättningar. Allt välorganiserat men ganska förutsägbart. Och så är det fortfarande sånär som att det under "senare" år blivit poppis att segla åt andra hållet. Man kan riktigt se framför sig hur tävlingsledningen fnissat åt detta "galna grepp" under ett höstmöte i takt med att kaffekannan tog ytterligare ett varv runt bordet...

Men det här konservativa seglandet kan det ju inte ha hållit på i all evighet. Det kan ju knappast ha varit såhär i kappseglingens begynnelse. Det hela måste ju ha börjat med några trevande och högst informella tävlingar då en grupp vänner bestämde sig för att ta reda på vilka vant i viken som var styvast, vem som sist vågade vika vänster och vem som var den listigaste rorgängaren i lovart. Kanske fyra till fem båtar och ett fåtal seglare i varje besättning under mycket lösa former en lördagseftermiddag? Så föreställer jag mig det iallafall.

Vad vi vet är dock att i takt med att båtarna under senare delen av 1800-talet blev mindre och kostnaderna för segling därmed sjönk, ökade intresset för segling i allmänhet. Med de förutsättningarna är det inte så svårt att förstå varför kappseglingar började formaliseras; fler ville vara med och det skulle ske på rättvisa villkor - kappseglingen hade institutionaliserats.

Men den trend vi kan se idag är på många sätt den motsatta. Båtarna blir större och större samtidigt som allt fler söker sig till det mer informella, det småskaliga. Short-hand och solo var fött. Istället för att ett tungrott förbund organiserar en kappsegling (på ungefär samma sätt som de gjort 50 gånger tidigare) räcker det idag med en förfrågan på ett nätforum och vips är en tävling beslutad, offentliggjord och detaljplaneringen tar vid. Tjörn Runt Solo är ett exempel, Nordic Yacht Open ett annat. Här verkar intresset bara öka - om bara vädret är hyfsat... Visst, det svåraste i kappsegling har nog alltid varit att få ihop en bra besättning och att då segla ensam eller med en kompis underlättar ju väsentligt. Utöver det blir ju själva seglingen ytterligare en utmaning. Men för egen del tror jag att det ligger någonting mer bakom intresset för shorthand och solo. Det känns fortfarande nytt och fräscht och lite outforskat. Dessutom ligger fokus minst lika mycket på det sociala umgänget såsom regattamiddag och brygghäng som på själva seglingen. Lidingö Runt är ju på många sätt motsatsen; man tar sig dit, hoppas på det bästa och ger sig av hem igen så snart det hela är över - lika socialt som väntrummet på en vårdmottagning.

Just det sociala tror jag inte att man ska underskatta för vi seglare gillar ju att förklara och bortförklara oss under trevliga former. Dessutom träffar man ju ännu fler seglare och får chans att utbyta idéer och erfarenheter. För egen del tror jag att shorthand och solo är här för att stanna. De kommer inte konkurrera ut de etablerade stortävlingarna men de lär finnas där bredvid som väldigt trevliga alternativ.

R6

Visst är det något speciellt med en R6:a? Kompromisslös och opraktisk men med otroligt rena linjer. Jag kan tänkta mig att många är fästa vid de klassiska träsexorna men för egen del skulle jag föredra designen från 70- och 80-talen i plast. Det finns något tidlöst trots, eller kanske tack vare..., just plasten. Den ser fortfarande fräsch ut och inte helt olik dagens RC44 och visst finns det ett mått av charm över just det faktum att den är så opraktisk. R6:an är byggd för kappsegling - punkt slut.

Det är långt ifrån en liten båt och den kräver sin besättning. Men trots längden (ca 10-11 m beroende på hur man disponerat R-regel) inbjuder knappast till semestersegling. Åtminstone inte i originalutförande. En liten Ohlsson 22:a är faktiskt mer komfortabel men en Ohlsson 22:a har ju inte samma graciösa formspråk. I den mån en Ohlsson 22:a nu har ett formspråk vill säga... Just det här kompromisslösa tilltalar mig, lite som en racingbil utan regplåt - den ska bara köras på bana.

För många år sedan såg jag Swan 65:an "Travel" lägga loss från ett knökfullt Sandhamn. Det var båtar precis överallt. På släp hade man en R6:a och en Nimbus 22 DC. Besättningen bestod av två man. Ok, det skulle nog inte seglas men ändå gjorde den där avfärden intryck för det gick helt kontrollerat, trots trängseln. Det hela liknade en rundpall med långtradare i Parkaden under julhandeln. Det var också med R6:an på släp som "Travel" för en gångs skull fick lite konkurrens i skönhetstävlingen. Vackra båtar seglar väl brukar man ju säga och det stämmer ju även här.

För en tid sedan fick jag tipset från två arkitekter att alltid välja den mest praktiska lösningen av det som i grunden är vackert, istället för den vackraste lösningen av det som är i grunden praktiskt. Frågan då gällde husbygge men det tänker jag hålla fast vid även som båtägare. Kanske inte så kompromisslöst som en R6:a men definitivt aldrig en tvålkopp. Då försvinner en stor del av tjusningen med båtlivet, åtminstone för min del.

Själbottna

En bit norr om Finnhamn ligger Själbottna. Bara några minuter in från Husaröleden finner man denna väl skyddade naturhamn på den nordöstra sidan av ön. Av de två vikarna här finns bäst förtöjningsmöjligheter i den norra där man lägger sig mot klipporna på sydsidan. Viken här är skyddad för allt utom nordostliga- till sydostliga vindar. Det är praktiskt nära för de som passerar längs "E18" utanför och vad det verkar ganska populärt. Nu i början av augusti fanns det visserligen gott om plats mellan de båtar som låg där men det var långt ifrån tomt. Klipporna är relativt branta vilket sörjer för ordentligt djup, men innebär samtidigt att det kan vara lite halt och slipprigt vid regn, så man lägger med fördel fast en tamp framför stäven att hålla sig i. Själbottna har kanske inte skärgårdens mest hänförande utsikt men som övernattning med bra vindskydd för de flesta vindar och fina grillmöjligheter längst upp på klipporna är viken väl värd ett besök. Idskären direkt utanför är ett jättebra alternativ om det skulle vara fullt.

 "Josefin" stävar fram längs Möja Västerfjärd. Riktig smörsegling.

 

Lugn förmiddag på Själbottna när övriga segelbåtar givit sig av.

Mellanskärgård

I mellanmjölkens förlovade land finns det självfallet också en mellanskärgård och precis som sin namne laktosprodukt har denna skärgård i vissa läger förlöjligats och anklagats för att vara lite "varken eller". ”En översvämmad skog” sa någon och himlade med ögonen . Jag gissar att det uttrycket myntades på västkusten för där finns liksom inte någon mellanskärgård. Här är det istället fastland, E6 och därefter rakt ut i ytterskärgården. Inget trams, inga träd utan omedelbart kala klippor i ett smalt bälte mot ett solgnistrande hav. På samma sätt är det längs stora delar av St Annas och Gryts skärgårdar och det är hänförande vackert. Men det är något visst med vår upp- och sörmländska mellanskärgård och för mig har den en alldeles särskilt betydelse. Det var här jag lärde mig att segla som barn och det var här jag lärde mig att hantera min egen första båt. För inte gav jag mig då ut i ytterskärgården innan jag visste vad jag höll på med, lika lite som en bergsbestigare skulle komma på tanken att bestiga K2 före Kebnekaise. Inte för att jag har bestigit K2 men iallafall.

En gång i livet tedde sig faktiskt Saxarfjärden riktigt stor för att inte tala om Kanholmsfjärden som min mor lär ha kallat ”öppet hav” första gången hon såg den. Det skall tilläggas att hennes första möte skedde i en Ohlson 22:a tillsammans med min pappa och bror där den senare och jag inte räckte till som lovartsballast med vindbyar en bra bit över 8 m/s. Faktum är att jag var livrädd för segling vid 4-5 års ålder. Det lutade ju något alldeles fruktansvärt! I min fyra år gamla hjärna var det bara ett förstadie till fullständig rundslagning och ond bråd död. Men efter några säsonger insåg även jag att kölen faktiskt gjorde sitt och att vi inte skulle kapsejsa. Och allt detta lärde jag mig i Karklöfaret, Träsköfjärden och Silverkannan m.m.

Visst är det något speciellt med den betydligt adligare "ytterskärgården", som ju ligger nästan lite retsamt långt ut för de flesta stockholmare men jag kommer inte ifrån att Lådna, Mörtö-Bunsö, Fjärdlång m.fl är inte bara praktiska öar för tilläggning, vindskydd m.m. utan också otroligt vackra. Så nästa gång det bär iväg med "Josefin" stannar vi nog kvar i mellanskärgården och njuter av klipporna, skogen, vindskyddet och solnedgången bakom någon grantopp.

 

Skärgård de lux

Många gillar att vara i skärgården och sätten att ta sig dit varierar - buss, vattenskoter, trissjolle, katamaran osv. Men så finns det också några som antingen har riktigt bråttom, en hel del pengar över på kontot i slutet av varje månad eller både och. Dessa tar helikoptern. Man får nog säga att piloten här är erfaren med hänsyn till storleken på helikopterplattan. Ca 30 cm marginal för medarna på respektive sida. Skärgård de lux helt enkelt.

Begagnatmarknad på väg upp?

Tycker mig kunna notera att båtar inte ligger ute till försäljning lika länge som tidigare. Jag har (som många andra Dehlerägare...) följt några Dehler-objekt som varit till salu senaste månaderna och bl.a. två 29:or har försvunnit från Blocket vilket man ju får förmoda beror på att de sålts. En 33:a verkar också har gått under klubban på kort tid och omsättningen är numera allmänt hög. Nu vet vi ju ingenting om priserna men är begagnatmarknaden på väg uppåt igen månne?

Rött rätt?

Jag har alltid gillat rött. Rött är en varm färg och av någon anledning ser man inte fullt så blek ut i rött vilket är tacksamt under inte minst vinterhalvåret. Men jag har aldrig vågat köpa ett par röda byxor p.g.a. den där gamla klädkoden som säger att röda byxor endast får bäras av någon som korsat Atlanten. Åtminstone i seglarkretsar. Då infinner sig frågan vad som gäller för röda shorts... Jag stod och vägde ett par i handen igår som jag till sist köpte. Så vad signalerar då dessa shorts? Att jag korsat Jungfrufjärden? Trälhavet? Benen under en Sudoku? Äh, sagt och gjort. Det blev dem ändå. Jag har ju dessutom korsat både Jungfrufjärden och Trälhavet - och löst en och annan Sudoku.

 

Mattips till båtsemestern

Har du tröttnat på oxfilé för 500 kr kilot men vill ändå använda båtgrillen? Då är alternativet inte Scans "Hot dogs". Det är mer kött i en alpinpjäxa. Nej, mitt tips är fläskkarré. Svårt underskattat och perfekt till grillen. Fläsk måste ju grillas rakt igenom men eftersom karrén är så fet och saftig kan köttet ligga på grillen relativt länge utan att torka ut. Med lite Smoked Honey-marinad blir det en riktig höjdare. Och som vanligt - se till att grillen är lagom varm. Efterbrännkammare à la JAS 39 Gripen blir aldrig bra.    

Fejan - gästhamn

Strax söder om Arholma ligger Fejan. Nej alltså inte Facebook (det ligger visst på nedkylning i Luleå) utan ön Fejan. Den är definitivt värd ett besök för här råder en atmosfär som jag faktiskt inte råkat på tidigare i skärgården. Kring vandrarhemmet, som för övrigt är väldigt fräscht och nyrenoverat, ligger några gäster och solar, spelar volleyboll, sitter och fikar eller planerar morgondagens kajaktur. När vi kom dit för några veckor sedan blåste det en hyfsad bris från norr och jag insåg tidigt att vi skulle behöva vara på alerten vid tilläggningen. Med bara fyra seglande händer ombord på "Josefin" och bojförtöjning i aktern blir ju utrymmet för felgrepp klart begränsat så vi tog det försiktigt in mot hamnen som var relativt - men inte helt - full.

Så vips dök det upp en hamnkapten som verkligen gjorde skäl för namnet. Handen på hjärtat - när visade "hamnkaptenen" i Sandhamn, på Lökholmen eller på Utö dig fram till en hamnplats senast? Min erfarenhet är att dessa roller numera besätts av sommarjobbande 19-åringar utan vare sig erfarenhet av båtliv eller hamnarbete och jobbet går i praktiken bara ut på att ta betalt och ta upp beställningar på morgondagens Svenska Dagbladet. Visst kan de vara väldigt trevliga och "service minded" men någon större hjälp vid tilläggning har jag faktiskt aldrig varit med om - tills besöket på Fejan. När vi kretsade runt hamnen och försökte luska ut vilken del som var djup respektive grund vinkade en kille och ropade "rakt in här blir bra!". Jag vinkade tillbaka och tog ett varv runt medan vi gjorde klart det sista ombord.

Gubbkryckan redo medan vi gled sakta in mot bryggan med vinden i ryggen. Första försöket att fästa kryckan misslyckades och jag insåg snabbt att jag bara skulle få ett försök till. Även detta bommade jag och det var bara att lägga i full back. Efter bara några sekunder ropade hamnkaptenen att det inte var någon fara, vi kunde lägga oss mot motorbåten i lä några minuter så skulle han gå runt med vattenskotern och lägga fast vår aktertamp. Så jag lade ur backen och lät "Josefin" glida mot bryggan igen där hamnkaptenen tog emot i lugn och ro. Vad ska man säga? I mina ögon var han ett rent föredöme. Några minuter senare var han framme och hjälpte några andra gäster i en liten motorbåt och under hela seneftermiddagen var han i konstant arbete.

Så vad ska man då tänka på när man seglar till Fejan? Först och främst - det är ett poppis ställe. Därför bör man, under högsäsong iallafall, vara framme under förmiddagen eller senast vid lunch för att vara säker på en plats. Det är inte möjligt att boka någon båtplats i förväg. Vi fick vänta in att vinden på 12-14 m/s under förmiddagen mojnade och därför var det inte samma brådska. Det finns gott om bojar att förtöja vid och hamnen har bra segelbåtsdjup. Det kan dock vara idé att ringa när man är framme och be att få något platstips från hamnkapten. Dessutom kan det vara bra att ha någon alternativ hamn redo ifall det trots allt skulle vara fullt.

Ett besök på Fejans restaurang är definitivt värt pengarna. Man sitter och tittar ut över båtarna och den kringliggande skärgården medan solen går ned över träden i väster. Men kom ihåg att åtminstone på helgerna spelas ganska hög musik en bra bit in på natten så småbarnsföräldrar lägger med fördel sina båtar en bit ifrån restaurangen.

 

 

 

Kajaker går att hyra men bör bokas i förväg. Detsamma gäller om man vill övernatta och äta middag på restaurangen. Som sagt - stället är populärt och värt besöket!

"Andra till höger"

För några år sedan stävade "Josefin" mot Sollenkroka på Midsommardagen för att lämna av några helgfirare. På väg ut igen i ett lätt duggregn mötte jag och en kompis en liten motorbåt. Efter att ha gjort ca 25 knop saktade den av och styrde upp mot oss. Det var en sådan där minityrracerbåt som ser ut som om man sågar av fronten på en Scarab och hänger på 250hk i baken. Fram tittade en kille i 20-årsåldern i jeansjacka med sökande blick. "Djuröbron - är det här?" frågade han. Ingen flytväst, inga regnkläder och självfallet inget sjökort eller GPS. Innan vi svarade hann jag reflektera över det faktum att den här killen uppenbarligen lyckats ta sig från okänd ort (centrala Stockholm?) ända till Sollenkroka utan sjökort och utan att ränna upp på någon grynna. Som frågan var ställd insåg jag också att denna bedrift snarare bör tillskrivas en god portion tur än sjövett. Fredrik fann sig snabbare än jag och svarade "Djuröbron... eh, det är andra till höger". Killen tackade för hjälpen och sekunden senare drog han på full gas ut mot Kanholmsfjärden. Vips var han borta. Kvar lämnades vi med några obesvarade frågor. Var kom han ifrån? Vad skulle han göra vid Djuröbron? Borde han inte ha haft åtminstone flytväst, regnställ och GPS med sig när han for runt i skärgården? Jag funderade också lite över Fredriks svar och insåg att det var det enda rimliga. "Andra höger" var liksom den enda beskrivning den här killen skulle förstå. Att förklara att han skulle passera Stora Kanholmen, vidare ut på Kanholmsfjärden, gå öster om Vita Märren och Trollharan och därefter ta sikte på Djuröbron kändes på en gång som grekiska. Vi vet fortfarande inte var han kom ifrån eller vart han var på väg. Allt vi vet är att man aldrig skall sluta att förundras.

Gräddö gästhamn

Gräddö by night.

 

För någon vecka sedan provade vi för första gången med "Josefin" Gräddö gästhamn. Jag hade inte varit där sedan barnsben och besöket var definitivt en positiv upplevelse. Visst, det är inte samma liv och rörelse som i de större gästhamnarna men det är också just en del av charmen. Båtmacken höll öppet 8-20 vilket får anses klart generöst även i juli. Det står visserligen "Livs" på båtmackens skylt men i detta begrepp inryms endast det mest grundläggande som mjölk och möjligen lite grädde. Vill man lyxa till tillvaron med lite Creme Fraiche får man ta en kort promenad till den lokala Icabutiken ca 5 minuter bort. Där finns allt man behöver.

Man gör bäst i att ligga på den östra sidan av hamnen eftersom det då är närmre till toaletter, dusch m.m. Det finns dessutom el och vatten på bryggorna. Att påstå att hamnen är skyddad från alla vindar som det står i "Granathboken" en en grov överdrift för när vi låg där blåste det nordligt ca 12-14 m/s morgonen efter ankomst och knappt en båt valde att lämna hamnen då. Det var nog klokt och för vår del med besättningen på två + bebis var det aldrig ett alternativ. Några tappra och antagligen ganska väderbitna finländare lade till i de luckor de fanns lediga men det var allt. Visst ger de yttersta bryggorna lite vindskydd men det räcker inte för att kvalificera som "allvädershamn" - det brallade örn en bra bit in i viken denna morgon.

I västra delen av hamnen höll några trubadurer låda framåt kvällen på den lokala krogen vilken var välbesökt. Kanske inte riktigt någon skönsång men skvalet från förstärkarna ramade in det hela på ett lite charmigt sätt. Det är också värt att gå en runda bland husen kring hamnen - riktigt gemytligt faktiskt. Gräddö fick gott och väl godkänt. Därefter följde Fejan - mer om det senare.

Patetiskt Båtnytt

"Josefin" har semester denna veckan medan vi njuter av Västkusten från landbacken. Så vad gör man då som seglare om båten ligger flera hundra kilometer bort? Jo, man köper förstås en båttidning. Så idag lunkade jag ned till den lokala kiosken och köpte augustinumret (!) av Båtnytt. På framsidan en läcker bild av AC 72:an "Artemis" och en av rubrikerna löd "Americas Cup - Dramatisk segling i San Fransisco". Detta fällde avgörandet och fyra knapptryckningar på kortdosan senare var tidningen min. Jag bläddrade raskt fram till artikeln om Americas Cup. Här insåg jag dock rätt snabbt att jag var grundlurad. Handlade artikeln om hur teamen tränar? Handlade den om ändringar i regelverket? Om hur man seglar med foils? Handlade den om Americas Cup-förberedelserna överhuvudtaget? Nej alls icke. Den handlade om hur Sveriges båttestare framför andra, Curt Gelin, kryssade runt i Bay area med några lokala förmågor i en gammal S&S-ritad 38-fotare från ett inte helt okänt varv utanför Jakobstad i Finland. Det är oklart om seglingen ägde rum i våras eller för 30 år sedan men vi får läsa om segling i dimma, motström och annat spännande. Men inte en enda intervju med någon av Americas Cup-seglarna, inte en enda analys över teamens vinstchanser och inte en enda koppling till seglingens egna Formel 1-cirkus förutom platsen för dessa seglingar. Lite som om Eje Elgh skulle skriva en artikel under rubriken "Formel 1 - Rafflande bankörning på Spa-francorchamps" med helsidesbild på en röd F1-Ferrari fast artikeln egentligen handlar om när Eje kuskade runt banan någon gång i mitten av 80-talet i en gammal Silver Shadow. Det skulle aldrig falla honom in för upplägget är patetiskt. Det är inte det att jag inte tycker om att läsa om segling i dimma eller besök i några lokala hamnar kring San Fransisco. Tvärtom. Curt Gelin skriver lite underhållande såsom den rutinerade seglare och skribent han är. Nej, det handlar om att Båtnytt medvetet lurat mig som köpare att tro någonting om tidningen som sedan visat sig vara helt falskt. Förutom omslagsbilden visar sex av åtta bilder i artikeln en eller flera AC 72 under träningssegling. Så jag drar en suck, lägger tidningen åt sidan och tänker att jag ska bojkotta Båtnytt framöver. Man lurar ju som bekant en kund EN gång men sällan två. Det får bli Yachting World igen nästa gång.

"Funny" fyra

Så verkar det stå klart att Dehler 29 "Funny" kom fyra i årets GR SRS DH B. En klart hedervärd insats och min gissning är att hela DH-gänget behöver lite sömn nu...

"Funny" mot seger?

"Svea" har tydligen lämnat DNF i SRS DH B p.g.a. alla stiltjebälten första dagarna och därmed får vi hoppas att "Funny" håller D29-ställningarna hela vägen till Sandhamn. Det verkar som att de gör det. Vad jag kunde se nu leder de fortfarande klassen men osvuret är nog bäst. I ärlighetens namn förstår jag helt och fullt att "Svea" bryter för efter att ha seglat GR tre gånger själv med normal besättning (6 personer i vårt fall) och känt hur sömnbristen tär på kroppen även med de förutsättningarna kan jag bara förundras över att vissa seglare orkar genomföra seglingen på två. När jag kikade i resultatlistan i måndags morse och noterade att de flesta båtar fortfarande låg en bra bit från Gotska Sandön - ja faktiskt närmre Nåttarö i vissa fall - insåg jag att årets GR skulle bli en riktig långkörare, åtminstone för de mindre båtarna. Kan heller inte säga att jag kände någon större avund eller längtan ut i ett stiltjebälte just då.

Det är inte utan att jag blir lite nyfiken på hur shorthand-"proffsen" med bl.a. "Funny" i spetsen lägger upp passen ombord. Hur många timmars sömn snittar de per dygn? På Norlin 34:an "Stress" har vi (i teorin) kunnat sova 12 timmar per dygn under ett normalt GR med passgång 3+3 dygnet runt men i praktiken blir det ju sällan mer än 6 timmar per natt och sömnpassen blir dessutom nedbrutna till 2 eller 3 timmar per gång p.g.a. segelskiften osv. Att genomföra samma bedrift på 2 personer känns om inte annat slitsamt. Så jag förstår helt och fullt om "Svea" gav upp och riktade nosen mot regattamiddagen istället. Ett bra försök iallafall! 

"Funny" vs. "Svea"

I årets GR (ÅFOR eller vad de nu vill kalla det) ligger såhär i slutet av första dagen båda Dehler 29:orna sida vid sida på Kanholmsfjärden. KSSS webbsida verkar ha kraschat fullständigt men MarineTraffic.com ger ok uppdateringar. Kan inte säga att jag följt båtarna särskilt noga under dagen men såg nu att "Svea" jobbat sig upp vid Sollenkroka i mycket lätta vindar och ligger nu sida vid sida med "Funny" på Kanan. Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig kommande dagar. Om "Svea" går segrande ur den här duellen vore det klart imponerande för Mathson / Svensson är ju några av Ostkustens mest renommerade shorthandseglare. Det är bara att önska bägge båtar lycka till runt Gotland.

Rapporteras från Slite.

Midsommar på Utö

Midsommar på Utö - en klassiker i skärgårdsmiljö eller en misär med fylla och bråk? Många har nog svårt att tänka sig en Midsommarhelg i någon av de större gästhamnarna i Stockholms skärgård d.v.s. Möja, Sandhamn eller Utö. Ryktena om fulla ungdomar och stökiga nätter är långt ifrån ogrundade och varför riskera helgfirandet när man istället kan tillbringa årets ljusaste dagar i en lugn naturhamn? Vi valde dock i år att prova Utö. Trots allt. En del varningar hade jag fått innan helgen - lägg inte till i norra hamnen och var beredd på att det kommer partybåtar som går och lägger sig när de flesta av oss klivit upp och äter frukost. Hur var då utfallet? Helt ok får man nog säga.

Vi kom fram under torsdagseftermiddagen och då fanns det fortfarande luckor i norra hamnen. Eftersom våra vänner hade förtöjt där lade vi oss bredvid för att göra en liten lägesbedömning. Tre, fyra båtar bort låg en gammal Storebro och bredvid den vad jag skulle gissa var en "hyr-Bavaria" på ca 50 fot. På bägge dessa båtar var stämningen minst sagt hög - i synnerhet med tanke på att detta var dan-före-dan och inte ens i närheten av kvällning. Efter en timme stod det klart att här borde man inte ligga kvar som småbarnsfamilj. Vi gick bort och tittade till södra hamnen och efter att ha funnit såväl tomma bryggor som midsommarlugn var valet enkelt. Sagt och gjort - vi kapade tamparna och gick runt till södra hamnen. Visst - den är förrädisk vid stark sydlig vind för alla som ska lämna hamnen men här stod två nätters nattsömn på spel och det spelade mer roll för stunden.

Nu var tydligen årets Midsommarfirande på Utö relativt lugnt och vi hade väldigt trevligt på våra båtar. Och det är klart - vill man så går det alldeles utmärkt att hitta efterfester till såväl fyra som fem på morgonen. Men det var vi just inte ute efter. Nu skall dock tilläggas att vi hade tur som hamnade bredvid lugna båtar. Eftersom det är "först till kvarn" kunde vi lika gärna ha hamnat bredvid en båt med Marshallstackar som gjort proffsråddare gröna av avund. En sådan båt kan ju hålla liv i en hamn i flera dygn så den risken tar man. Summa summarum - det blir nog inga fler besök på Utö för oss under Midsommar men nu har vi iallafall provat. Ön passar så mycket bättre under lugna dagar i augusti. Och visst fick vi örnbrall från syd när vi skulle lägga loss. 11 m/s i byarna rakt i sidan och fullt med dragglinor i lä innebar god planering innan och bestämda rörelser med roder och gas. Det gick bra även den här gången. Puh!

Dammsugare till båten

Funkar det verkligen att ha dammsugare ombord på en 29-fotare? Är inte det något som bara är förunnat 50-fotare och uppåt? Alls icke - på "Josefin" har vi en liten handjagare från Clas Ohlson som nu gör sin andra säsong. Den får gott och väl plats i ett av stuvfacken och behöver ingen dammsugarpåse - man tömmer innehållet med jämna mellanrum i papperskorgen. I och med att Dehler 29:an har landströmskoppling är det bara att koppla in och städa i hemmahamnen eller på olika gästhamnar. Hur smidigt som helst och värt vartenda öre.

Rent och snyggt.

Slösegling

Så var då säsongen 2013 igång igen på allvar. Premiärsegling fredag-söndag med gott om sol inledningsvis och till sist även ett rejält skyfall. Bubblande stämning i Sandhamn tack vare helgens kappseglingar (Sandhamn Open) och det var skönt att se så mycket fokus på segling därute. Det är ju inte varje dag och det är verkligen två världar som möts dessa tävlingshelger. Under gårdagens middag på Seglarhotellet blev det väldigt tydligt. Å ena sidan kappseglarna som dyker upp i underställ och shorts (en minst sagt intressant kombination om man tänker efter) tillsammans med ett par ljusa Henri Lloyd Octogrip eller liknande plus en billig sponsorjacka. Därtill en solbränna som borde ge omedelbar friplåt till onkologen. Å andra sidan det solariebruna Ferrettifolket med klubbjacka, snusnäsduk och kotlettfrilla där alla samlas runt en mäklarbricka och diskuterar... eh ja vad det nu är de diskuterar. Det är faktiskt en syn för gudar när dessa två världar möts för man har väldigt lite gemensamt. Oklart om det var den kyliga kvällen som gjorde att Ferrettifolket aldrig drog igång sin signaturmelodi "unz unz" på högsta volym i hamnen men det var iallafall behagligt lugnt hela kvällen. Dykarbaren fylld till bredden av seglare och riktigt hög stämning - precis som det skall vara. Ändå skönt att ta baljan över till lugnet på Löken. Kvällen innan bjöd på grillning och bastu medan dagens "segling" medelst "järngenua" avslutades med ett rejält skyfall som iallafall tvättade bort all pollen. Alltid något!   

 En nästan helt tom Kanholmsfjärd under fredagkvällen.

 Vedeldat är bäst.

 Inte alla bastubad erbjuder den här utsikten.

Skärgården visar sig inte alltid från sin bästa sida. Här Nämndöfjärden strax innan himlen öppnar sig.

Världsklass

Jag har väntat i flera år på den där tydliga anledningen att byta båt. I helgen kom den och heter Lejonet & Björnen "Saffran och honung", kostar tre gånger mer än vad som är rimligt för lite glass och är ändå värd sin vikt i guld. Eller saffran. Nu har han fått fullständigt hjärnsläpp tänker du kanske men faktum är att en Dehler 29 inte möjliggör några kulinariska utsvävningar från frysen. Vi har ju ingen frys! Så det finns äntligen en anledning att byta upp sig. Eller så får jag helt enkelt ge mig till tåls tills vi är på torra land igen. Men det här måste vara något av det bästa Lejonet & Björnen presterat. Någonsin.

Segla genom krisen?

Ingen båtägare har väl undgått att höra om prisfallet på begagnatbåtar de senaste åren. Förr sa man ju att exempelvis Orustbåtar och Linjetter rent av kunde gå upp i pris över åren och även om jag tror att dessa "skrönor" räknade bort såväl inflation som löpande underhåll indikerade de att man iallafall inte behövde tappa hundratusentals kronor över natt på ett båtköp. Sen kom krisen. Den där som alla talar om men som vi i praktiken inte ser särskilt mycket av eftersom vi inte bor i Spanien eller Grekland. Ändå har priset på begagnatbåtar sjunkit, det är inte tu tal om det. Och om det då inte är fundamenta i ekonomin som påverkat båtpriserna - vad är det då som har hänt istället? Låt oss titta på några trender.

Ta ett årsmöte i en båtklubb någonstans i landet och fundera lite över medelåldern på medlemmarna. Samma som i en fallskärmsklubb? Knappast. Flertalet medlemmar i en båtklubb har sina första skärgårdsminnen från det glada 60-talet och vissa ännu tidigare än så. Men vi som är födda på 70-talet och lärde oss grunderna i en optimist under det ännu gladare 80-talet utgör en minoritet i dessa klubbar. Att hitta mer än några enstaka båtägare födda på 80-talet eller senare verkar nästan omöjligt.

Så vad är det då som har hänt? De flesta kring 40-sträcket och därunder vill inte äga båt. Så enkelt är det. Denna grupp vill inte vinterkonservera motorn, montera täckställning i snålblåst eller byta drevolja med jämna mellanrum. Det kostar pengar, tar tid och det är ju inte riktigt "segling". Nej, de "yngre" generationerna vill istället hyra en båt en vecka i mitten av juli tillsammans med några kompisar och därefter med varm hand lämna tillbaka flytetyget. Inget rubbande eller vaxande, inget kladd med Sikaflex eller bottenfärg. Utan en stark återväxt underifrån minskar förstås efterfrågan på båtar i allmänhet vilket sänker priserna.

Ett annat problem (om man inte ska köpa båt förstås!) är att den äldre generationen nu börjar tycka att det faktiskt räcker med segling och vill sälja sin gamla Omega 42 eller Vindö 30. De har gått i pension och föredrar kanske en lägenhet i Sydfrankrike eller lägger pengarna på jorden-runt-resor. Och vem kan egentligen klandra dem? Ett stort utbud har dock som bekant också en negativ påverkan på pris. Idag hittar man oprutade X-99:or för drygt 300', båtar som bara för 6-8 år sedan gick under klubban för både fyra- och femhundratusen. Visst, klassen dog till förmån för X-35 men ändå. Man får en Birdie 24 för tjugofemtusen kronor. Jo du läste rätt. 25'. Som prisjämförelse kan nämnas att Weber har en grillmodell som kostar tiotusen kronor mer. Och då ingår inte grillolja.

Utöver detta har vi dessutom en nyproduktion som mer och mer börjar likna bilindustrins där många av småvarven går under medan de stora drakarna växer organiskt och genom förvärv. Stordriftsfördelar och samordnade råvaruinköp sänker produktionskostnaderna och i den tuffa konkurrensen sänks även pris till kund.

Sedan är det klart att vi människor också håller lite hårdare i pengarna vad gäller fritidskonsumtion när det skramlas i Eurozonens kristunnor med jämna mellanrum. Sånt brukar ju knappast hjälpa upp vare sig julhandel eller omsättningen på sportbilar. Båtmarknaden är inget undantag.

Det positiva i allt detta dystra är dock att den båtägare som ska byta upp sig kan göra en procentuellt sett hyfsad affär eftersom den egna (mindre) båten tappat mindre i faktiska pengar än vad den nya (större) båten gjort. Men det är klart att ingen vet hur framtidens marknad kommer att se ut så osvuret är kanske bäst. Klart står iallafall att - pristapp eller inte - båtägaren kan njuta av en frihet som hyrseglaren bara kan drömma om.  

En Dehler 29 är inte särskilt stor förrän...

...man baxat in alla dess dynor i bilen tillsammans med spinnakerpåse och gennakerdito plus lite kuddar och filtar. Knappt man kan tro att allt ska få plats i båten - än mindre i bilen - och då kommer definitivt en Volvokombi till sin rätt. Så nu är iallafall allt på plats inne i båten, motorn servad, gasolen, varmvattenberedaren och värmaren testade u a. Dessutom dammtorkat och dammsuget. Uppe på däck är cruisingstoren på plats och nu återstår bara montering av kick och revlinor så är "Josefin" redo för segling igen. Nära nu.

 Före.

Efter.

Nyservad motor

Så har då även motorn fått lite kärlek; ny olja, nytt oljefilter och nytt bränslefilter. En timmes jobb senare kunde motorn testköras och den gick som en klocka. Detta är sannolikt den billigaste och säkraste försäkring en motor kan få.

 

Premiärtur 1 maj

Första "seglingen" för i år användes precis som tidigare år åt att montera mantåg, ställa in riggen, dra alla fall i respektive råtta osv. Med solen i ansiktet och en kaffekopp i handen mellan varven blir det en riktig trevlig tur.

 

Skurusundet öppnar sig.
 

 "Fågelholken"

 

 Klart godkänd puts på den här SwedeStar 370:an.

 

 Skurubron.

 

 Ytterligare en alphydda.

 

 Full fart på träningen i Saltis.

 

 Först lite broach och sedan lite bad. Practise makes perfect.