En hjälpande hand

Vissa dagar känns det mer angeläget än andra att komma i hamn. Som när man verkligen försökt härda ut i duggregnet på undanvinden under ett par tre timmar, insett att det faktiskt och oåterkalleligt övergått i rejäl regnskur och att åskan närmar sig för varje distans man gör. De där dagarna när åskan slår ned mindre än "2 sekunder" från båten och dimman känns rätt välkommen eftersom den döljer alla nedslagen omkring oss. När man till sist kommer fram till sin destination och bara vill hänga upp sjöstället och ta en varm dusch plus bastu. Utö är i de sammanhangen välkommet - som idag. Att då också se en vänlig själ vinka in båten och få en hjälpande hand med förtöjningar känns riktigt bra.

Bland kobbarna och skären utanför Stockholm verkar ibland tilläggning ses som underhållning för dem som redan avverkat kvällsdoppet och fått fart på grillen. Man hukar i sittbrunnen bakom ett glas vin och bedömer varje manöver kritiskt. Ibland någon kort och ljudlös kommentar men sällan något särskilt behjälpligt till dem som verkligen skulle behöva det. Dock inte ikväll, den där hjälpande handen spelar större roll än man kan tro. Låt oss alla bli bättre på det!

Hälsningar från ett numera inte så regnigt Utö!

Riktigt ruttet Lewmar

På "Josefin" sitter det Superlockavlastare från Lewmar. Dessa har fungerat fram till den här säsongen men två av dem har börjat kärva under senare tid (detta kan jämföras med avlastarna på "Stress" som jag seglade GR på som är original i bakelit från mitten av 70-talet och fortfarande fungerar helt problemfritt).

Superlockavlastarna löper inte tillbaka när man vill låsa vilket får till följd att tampen löper fritt även då den skall vara låst. Klart irriterande. Efter ett besök hos Benn's stod det klart att jag långt ifrån var den första med detta problem. Felet är tydligen välkänt och grundar sig i ett konstruktionsfel hos Lewmar. Lösningen heter "en ny fjäder" som mäter en centimeter. Kostnad? 90 kr. Styck! Hade det varit Volvo eller Mitsubishi så hade man åtgärdat kostnadsfritt vid nästa service. Men icke här. Istället förväntas jag som kund 1) betala dyrt och 2) byta fjäder själv. Därtill måste jag montera av hela avlastaren för själva bytet. Skärpning Lewmar - detta är inte rätt tillfälle att göra galna påslag!

Nu föll det sig dock inte bättre än att Benn's hade prisatt fjädrarna fel till 11 kr (vilket var en mera rimlig summa givet bakgrunden till problemet) och eftersom Knotan är en man som håller sitt ord fick det bli 11 kr, eller snarare 22 kr eftersom jag köpte två.

Så flipp till Benn's och Knotan (som vanligt) och flopp till Lewmar!

Veckans pryl

Om det är någonting man har nytta av när det gäller extrautrustning på båt så är det autopilot. Den styr osannolikt bra på rakkurs, lägger sig aldrig i beslut, klagar aldrig över desamma och behöver ingen mat. Visst, kanske är den en aning asocial men det får man ta.

För hur man än vänder och vrider på det blir timmarna med motor in och ut ur hamnar, genom trånga farleder och över vidsträckta fjärdar de där snöpligt vindstilla dagarna fler än vi vill erkänna. Då kommer "James" till god användning.

Han har därtill en (än så länge namnlös) lillebror som är minst lika praktisk, nämligen en trådlös fjärrkontroll som fungerar precis lika enkelt som fjärren till TVn. Ett tryck vänster = 1 grad vänster, ett tryck höger = en grad höger. Ett långt tryck vänster = 10 grader vänster och ett långt tryck höger = ja, ni förstår. Dessutom är lillebror en fena på att göra krysslag från vilken plats som helst på båten. Man sätter sig förslagsvis i lugn och ro vid mastfoten och tre knapptryckningar senare har "Josefin" gjort ett 100-graders-slag. Med självslående fock sker det hela bokstavligen automatiskt, det är bara att titta på. När farten väl är upphämtad kan man justera kursen.

Visst har jag av och till blivit lätt hånad av diverse besättningar för de här latmansfasonerna men det tar jag med jämnmod. Det här är de i särklass bästa tillbehören på "Josefin" och för er som ännu inte monterat autopilot kan jag bara varmt rekommendera det. Och snåla inte bort fjärrkontrollen - den är minst halva nöjet!

På "Josefin" sitter det en Raymarine SPX-5 tiller pilot med fjärrkontrollen S100. Den första SPX-5an som monterades mådde av och till dåligt (läs "strejkade") och fick bytas ut. Sådana här grejor måste förstås vara tillförlitliga och den nya går som en schweizerklocka.

"Fan ta Ivanhoe om han inte väljer Rebecca nästa år"

På Facebook startades i vintras en sida vid namn "Fan ta Ivanhoe om han inte väljer Rebecca nästa år". Jag gick med omedelbart. Den stollen väljer ju fel varje år! Nu handlar detta visserligen inte om Rebecca med stort R men icke desto mindre om en klart imponerande dam vid samma namn. Hon låg förtöjd utanför Strand Hotel nu i veckan och är en German Frers-ritad Pendennis på 42 meter. Du läste rätt. Inte fot. Meter. Ägaren är enligt uppgift jättenöjd med slutresultatet. Vem hade inte varit det..? Hon blir senaste tillskottet till "Dreamer's Corner". För mer dregel;

http://www.pendennis.com/custom-yachts/custom-portfolio/rebecca.php

I de här sammanhangen finns det bara ett Newport.

Utan tvekan de största Dorade-ventilerna jag någonsin sett. Dessutom de mest välputsade.

Som fördäckare har man ju iallafall gott om plats att arbeta. Måste vara en intressant övning att gippa spinnakern...

I dessa dagar när allt skall vara svart kolfiber är detta en befrielse.

Så många lager klarlack att det var svårt att få fokus i linsen.

Läckert med båtens emblem infällt i toppen av vinschen.

Rent gigantiska proportioner. "Rebecca" är faktiskt lika bred som en Dehler 29 är lång. Prosit.

Om tanken får fara iväg

De flesta båtägare fördriver tiden med att drömma om sin nästa båt. Den där baljan som man sannolikt aldrig kommer att köpa men fantiserar om kalla vinterkvällar i januari då den egna båten ligger något glömd under en NOA-ställning och en lätt lappad presenning. För min egen del brukar dessa dagdrömmerier kunna ta fart även långt efter vinterhalvåret och jag ser det nästan som ett av de stora nöjena som båtägare. Kanske bottnar kittlandet här i att jag faktiskt har kastat en ansenlig summa pengar i sjön vid två tillfällen tidigare så vad är det då som säger att jag till sist inte gör det en tredje gång? Och en fjärde?

Det brukar börja med en snabbtitt på Blocket och yachtworld.com framåt kvällskvisten. Intet ont ananade. Kanske en större Dehler? Den "nya" 34an? Mest bara för att se vad de kostar. Hollandimport? Hm. Är fem fot verkligen värt en miljon kronor? Visst - kolfiberrigg och genomgående Harken men är verkligen detta plus en gyrospis och två garderober värt tre gånger mer än D29an? Suck. Tillbaka till ruta ett.

T-34. Ren racingbalja och en köl som ser ut att kunna knäckas vid bara åsynen av Bosögrundet. Och med ett djup som gör Värtahamnen till den enda tillgängliga "naturhamnen". Där rök Röder och Stora Nassa. Glöm det. Nya First 30an? Dubbelroder, elak uppsyn och ett klart fall framåt för fransmännen. Lockande men den är ju lika stor som 29an. Elan 340? Salona 34? Arcona 400? Dufour 40 Performance? Den där läckerbiten som ser ut som en förlängd D29a fast med separat dusch och en förpik stor som Belgien. Sådär håller det på ända tills jag rent på skoj kikar på Swan 45or och annat fullkomligt ouppnåeligt. Sånt där med årsomkostnader som en bättre stadsdelsnämnd.

Ibland tar det även vägen genom gammelgården; klassiska Swan 38, Baltic 38dp m.fl. för att vicka över i crusingfältet med alltifrån fräschare Najader till nya "cross country" 38an från X-Yachts. Men där högg plötsligt ena hörnet i begränsningstriangeln rakt in i sidan på mig igen. Pengar. Jag vågar inte ens fundera över vad en ny XC38 kostar. Kanske man skulle släppa cruisingtanken helt och bara ladda för kappsegling? R6a? J80?

Ja, ni förstår säkert tankebanorna. Det enda som egentligen skett under den halvtimme jag spenderat framför datorn är att jag än en gång insett värdet av "Josefin" och att nästa båt ligger flera år bort. Möjligtvis har jag ytterligare ett snäpp också präntat in prisläget på båtar från 30 fot och uppåt men tillför det något värde för mig egentligen? Ungefär som att jag lär mig alla tvärgator i Luleå. Vad ska jag med den kunskapen till om jag inte bor eller kör taxi där? Ändå finns det ett nöje i detta drömmande och det bästa av allt är att det är helt gratis.

Efter att ha kappseglat i begränsad utsträckning under de senaste 5 åren (ett par LR, RL, ett Express SM, klubbrace och nu senast GR) slås jag av vilka skilda vägar båtägare tar för att placera sig högt upp i resultatlistorna. En del köper ny racerbåt och hänger på Harkenprylar till priset av en bättre småbil. Andra, med mer normala budgetar, försöker optimera familjebåten så gott det går med en ny stor eller genua 1a kanske vart 3-4 år sådär. En tredje grupp har vare sig lust eller råd att optimera utrustningen utan tränar desto mer, ofta med betydande framgång på tävlingsbanorna.

Sedan finns det en grupp som under senare år tagit en 70- eller 80-talsbåt som de pimpat, dopat och ibland även plastat om tills den mest liknar ett tragiskt försök till VO70. Det handlar förutom avancerade gelcoatarbeten och förlängda riggar, fatheadstorsegel, backstagsfippel, avancerade roderprofiler osv. Det jag finner minst sagt märkvärdigt är att dessa båtar tillåts segla i SRS med bara några procents påslag på SRS-talet. Och hur i hela friden kommer man fram till ett visst påslag? Knappast genom empiriska data.

Oavsett hur det nu är med deras SRS-tal så förstår jag inte vad det är som driver dessa seglare. Hur kul är det att placera sig högt i en klass om båten ändå är ombyggd till oigenkännlighet? Det är på något sätt som att bygga om en gammal Opel Ascona till WRC-standard (d.v.s. rallyvärldens högsta tävlingsklass) och ställa upp i ortens lokala folkrace. Vari ligger tjusningen? SRS är tillräckligt svårt att få rättvisa i som det är och endast tack vare stor empirisk data kan man finna något sånär rättvisa för respektive båttyp. Om man då redan äger en båt med ett väl etablerat SRS-tal - varför göra allt som står i ens makt för att förbättra båtens grundläggande seglingsegenskaper och göra livet svårt för SSF i bedömningen av båtens fartkapacitet? Hur jag än vänder och vrider på den här problematiken kommer jag tillbaka till att en SRS-seger i en originalkonstruerad båt med fina segel är oändligt mycket mera värd än en kraftigt modifierad båt.

I min värld andas det avancerat mätregelutnyttjande mer än någonting annat. Jag skulle helst se att man fick ett straff för varje "pimp-punkt" som är tillräckligt stort för att avskräcka ytterligare ombyggnationer. Om man inte klarar av att segla sig till bra placeringar med originalbåten ska man väl heller inte kunna göra det efter en plastikoperation? Eller?

Det mest tragiska av allt är att det inte sällan är dokumenterat duktiga seglare som hänger sig åt sådana här "modifieringar" och jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som driver dem. Använd den seglingskompetens ni har istället och njut av de segrar ni tar i originaldesignen för det vore ni definitivt värda.

Gotland Runt 2010 - racerapport

Så har jag då avverkat mitt första GR. Såhär i efterhand känns det hela nästan lite overkligt. Dygnet-runt-segling till havs är ju spektakulärt i sig men att dessutom kappsegla med den fokus som det innebär gör att hela övningen i efterhand känns lite som en dröm. Mäktigast var i mina ögon angöringen vid Almagrundet kring två-tiden i natt då båtar från en mängd olika håll på banan samlades ihop inför rundningen. Almagrundet-Sandhamn var därefter som ett sträck med vita skrov i mörkret, svarta och dunkelt vita segel och tända lanternor - allt ackompanjerat av en lätt bris men i övrigt helt tyst. Rent magisk stämning faktiskt.

På "Stress", d.v.s. Norlin 34an som jag seglade på, fick vi en klart godkänd start i extremt lätta vindar. Vi seglade SRS Alfa 2. Till en början ett par kryssben men redan efter någon timme fick vi ett vindvrid med spinnakersättning som följd. Äntligen - bra tryck i grejorna och vi drog om ”Miss Conduct” m.fl. Väderprognosen stämde inledningsvis inte alls men så kom även det utlovade vindskiftet och vi övergick från att under begynnande frustration ha guppat som läbåt i stiltje och motsjö till en tydlig lovartsplacering under ökande vindförhållanden. Rena godiset. Under sena natten och tidiga morgonen plockade vi massor av placeringar.

Flera timmar senare, söder om Östergarn, vred så vinden återigen och – i enlighet med prognosen – gick den mot syd/sydväst. Ner med blåsan och upp med 1an. Efter några kryssben under eftermiddagen i frisk vind kunde vi runda Hoburgen som 4a och åter hissa nylonet. Även fortsättningen upp mot Stora och Lilla Karlsö var rena propagandaseglingen med mycket god fart i båten. Sedan dog vinden totalt efter midnatt och vi låg och guppade timmavis strax söder om Visby. Samtidigt hann båtarna bakom oss ikapp och vid gryningen var en stor del av vårt försprång uppätet och vi kunde se konkurrensen bakom oss som en flock jagande vargar. Bara att ladda om. Vinden var under fredagen, strax efter Visby, ganska stabil men lite för svag för att få igång ”Stress” ordenligt. Överriggade båtar hade fördel medan vi kämpade på så gott vi kunde. Det var först frampå småtimmarna som vinden friskade i och vi kunde utnyttja Norlin 34ans långa vattenlinje. 4-6 m/s och kurs stadigt mot Almagrundet.

Här började fältet som sagt samlas från olika delar av banan och efter racets sista gipp kunde vi så sätta kurs rakt mot Sandhamn. Sista biten skifte från nylon till 1a igen och vi klöv mållinjen om jag minns rätt strax före kl 03.00 imorse.

På ”Stress” hade vi sammanlagt nästan 100 GR i erfarenhetsbanken varav jag bidrog med ganska precis noll tidigare GR precis som Fredrik och Robert. Faktum är att Dick Levinson gjorde sitt 45e GR medan Göran nu ligger på 43 st. ”Pållan” genomförde sitt 8e så även där hade vi stor erfarenhet med oss. Det är inte utan att man med de meritlistorna omkring sig blir lite ödmjuk inför uppgiften. Vi fick dock snabbt igång en effektiv besättningsfördelning med tvåskift om tre timmar i taget. Dessutom var stämningen riktigt god från start till mål, vilket säkert förstärktes ytterligare av all god mat som serverades. Stundtals kändes det hela mera som en ”all inclusive”-vecka än en kappsegling. Vi åt, seglade, skrattade och sov.

Det är sammanfattningsvis inte utan att jag imponeras av ”Stress” resultatlista genom GR-åren. Hon är en gammal konstruktion, har en hyfsad men absolut inte superavancerad segelgarderob, inga flärdfulla Spinlock-råttor (hon har bakelitråttor i original!) eller Harkenblock och ändå tog hon en klasseger i GR så sent som 2004. Och när den yngre generationen seglare hänger på kolfiberriggar och pentexduk svartare än natten, lyfter båtarna för att spola rent före racet, filar tandborstar och allt det där andra tramset - ja då tar Dick och Göran en kopp kaffe i sittbrunnen och minns tillbaka till segern i Fastnet och andra goda minnen med ”Stress”. Och det är klart att kolfiber aldrig kan ersätta erfarenhet. Aldrig någonsin.

Hursomhelst - ett stort tack till Dick i synnerhet för att jag fick följa med och se hur havskappsegling går till på riktigt och självfallet även till hela besättningen för alla goda garv och sköna attityd. Det här kommer jag att leva på länge. På måndag hämtar jag ”Josefin” och semester-slö-seglingen kan börja. Jag vet redan nu att jag kommer att tänka tillbaka på den där magiska målgången många gånger igen, för oj så läckert det var. Det blir fler GR för min del, det är ett som är säkert.

(OBS - bilderna nedan hamnade i omvänd ordning, så börja nerifrån).


Rundningen av Almagrundet.

Racet är förstås också en otrolig naturupplevelse.

Visby.


Shakti drar förbi.

Östergarn.

Tidig morgon strax utan för Gotlands ostkust. Under natten gjorde "Stress" dryga 10 kn i surfarna.

Läckra linjer på Dehler 44...

Samtliga Scampi seglade fint även om just denna (Lenetta) inte drog det längsta strået i "klassen". Det gjorde "Ulrika" tätt följd av "BojBoj".

En Dehler 34a. Eller är det en 35a? 34a? Sten, sax, påse - 34a.

En del båtar är som bekant små, andra större. Här den imponerande Haspa Hamburg.

Den enda Dehler 29an i startfältet var "Svea" som tog en 16e plats i SRS Alfa 2.

Dehler 36an "Bismarck" skyndar ut mot starten. Båten slutade på en 35e plats i SRS Alfa 1.

Prospect of Whitby som sedemera vann sin klass ORC Int Alfa.

Ett gytter av båtar i Sandhamn före starten. Ändå förhållandevis lugnt och hänsynsfullt i hamnen. Här skymtar den klassiska Swan 65an "Travel".

Knep och knåp

I förra veckan letade jag efter några lämpliga lådor till stuvfacket för att få bättre ordning och reda där. Jag fann brödbackar m.m. på nätet från diverse fackleverantörer men priserna låg på 400 kr och uppåt. Styck. Plus leverans. För en brödback! Det kändes, ska vi säga, i överkant. Så istället kikade jag in på Claes Ohlsson och hittade en 33 liters förvaringsback för 49 kr. Dessutom fann jag några lådinsatser med fyra lådor i varje om 47x109x157cm vilka passade perfekt till navbordet. Sist men inte minst - några praktiska lådor för bestick också. Allt detta och lite annat småplock kostade mindre än ett par seglarhandskar från Gill.

Köksförvaringsskåpet i Dehler 29an är visserligen stort men det är svårt att utnyttja volymen effektivt. Här några praktiska besticklådor för under hundralappen. Det är också lätt att lyfta bort lådorna om man behöver diska dem - himla praktiskt.

På temat Claes Ohlsson kan vi fortsätta med dessa praktiska lådor för navbordet. Istället för ett myller av prylar får man här snabb överblick och ordning på grejorna.

En hängsnara för sorkar på rymmen? Nejdå. Sist men inte minst en liten snörstump som funkar bra att hänga upp navbordslocket med. För oss som ogillar att skruva i båten i onödan går det dessutom alldeles utmärkt att tejpa upp snörstumpen på baksidan med lite Tesa. Kostnad ca 9 kronor. Häpp!

Uppladdning inför Gotland Runt II

Så börjar det då dra ihop sig. Efter några uppvärmande gippar och krysslag på Kanholmsfjärden kunde vi konstatera att "Stress" är redo för race. Det var första gången med dubbelbomsgipp för min del och det lät betydligt krångligare än det egentligen var. Upplägget är faktiskt mer riskfritt än den traditionella gippen med bara en spinnbom, så länge man bara håller tungan rätt i munnen när man kopplar gaj och läskot i förhållande till lovartsbom, genuafall och nedhal. Det blir en hel del tampar att ta hand om och man märker också att blåsan på "Stress" är b e t y d l i g t större än på "Josefin". Samma gäller förstås även genua-ettan; som att plocka med ett Tält 20.

Klart lömska vindar under förmiddagen och tidiga eftermiddagen; små puffar på 2-4 m/s för att sedan dö ut helt och däremellan rejäla vindvrid. När väl kallfronten dragit förbi fick vi dock stabil vind, kunde köra lite mer spinne och några kryssben till. Sandhamn kokade inte bara för Gotland Runt utan även p.g.a. Sandhamn Race Week med flera olika klasstarter; bl.a. SM i Neptunkryssare, J80 och Folkbåt. H.M. Kong Harald V ställde upp i klassen IRC Endorsed med bländande resultat. För egen del gäller det nu att sova mycket kommande nätter och ladda batterierna för på onsdag går startskottet - det ska bli riktigt kul det här!

Ett vimmel av båtar, seglare, vimplar och fanor i Sandhamn under raceweek. Här skymtas Peter Norlin.

Vissa saker ändras aldrig.

Det var många som körde träningslöpor på Kanholmsfjärden under måndagen.

Royal Blue gör minst sagt ett bestående intryck på omgivande segelbåtar. Krysstället måste kosta mer än ett genomsnittligt studielån.

Hängivne och meriterade seglaren H.M. Kong Harald V tog klassegern i IRC Endorsed med sin Fram XVI.

Uppladdning inför Gotland Runt

"Josefin" skall (förhoppningsvis) få en skotskena monterad i veckan så att hon tar ytterligare några grader på kryssen och i väntan på denna måste jag ju förstås ha en lämplig "bakomövning" för egen del. Vad kan väl då vara bättre än Gotland Runt? Imorgon mönstrar jag på den klassiska Norlin 34an "Stress" som vann GR-totalen så sent som för några år sedan. För egen del är jag ett GR-blåbär men det finns gott om erfarenhet ombord. Det blir lite gippträning på Kanholmsfjärden under förmiddagen imorgon och därefter "invägning" i Sandhamn. Racerapport följer och fram till dess några bilder från denna helgens övningar. Stora Nassa och Gällnö (igen...) under rent propagandaliknande seglingsförhållanden. Sydligt 6-7 m/s och bara sol.

Solnedgång över Kanholmsfjärden.

Somliga har bättre utsikt från sin arbetsplats än andra. Här något högtflygande åt väster.

Inloppet från väster in till Stora Nassa.

Grillning och bastubad på Gränholmen. Vad mer kan man önska sig?