Dehler 29 "Josefin": Gotland Runt 2010

Så har jag då avverkat mitt första GR. Såhär i efterhand känns det hela nästan lite overkligt. Dygnet-runt-segling till havs är ju spektakulärt i sig men att dessutom kappsegla med den fokus som det innebär gör att hela övningen i efterhand känns lite som en dröm. Mäktigast var i mina ögon angöringen vid Almagrundet kring två-tiden i natt då båtar från en mängd olika håll på banan samlades ihop inför rundningen. Almagrundet-Sandhamn var därefter som ett sträck med vita skrov i mörkret, svarta och dunkelt vita segel och tända lanternor - allt ackompanjerat av en lätt bris men i övrigt helt tyst. Rent magisk stämning faktiskt.

På "Stress", d.v.s. Norlin 34an som jag seglade på, fick vi en klart godkänd start i extremt lätta vindar. Vi seglade SRS Alfa 2. Till en början ett par kryssben men redan efter någon timme fick vi ett vindvrid med spinnakersättning som följd. Äntligen - bra tryck i grejorna och vi drog om ”Miss Conduct” m.fl. Väderprognosen stämde inledningsvis inte alls men så kom även det utlovade vindskiftet och vi övergick från att under begynnande frustration ha guppat som läbåt i stiltje och motsjö till en tydlig lovartsplacering under ökande vindförhållanden. Rena godiset. Under sena natten och tidiga morgonen plockade vi massor av placeringar.

Flera timmar senare, söder om Östergarn, vred så vinden återigen och – i enlighet med prognosen – gick den mot syd/sydväst. Ner med blåsan och upp med 1an. Efter några kryssben under eftermiddagen i frisk vind kunde vi runda Hoburgen som 4a och åter hissa nylonet. Även fortsättningen upp mot Stora och Lilla Karlsö var rena propagandaseglingen med mycket god fart i båten. Sedan dog vinden totalt efter midnatt och vi låg och guppade timmavis strax söder om Visby. Samtidigt hann båtarna bakom oss ikapp och vid gryningen var en stor del av vårt försprång uppätet och vi kunde se konkurrensen bakom oss som en flock jagande vargar. Bara att ladda om. Vinden var under fredagen, strax efter Visby, ganska stabil men lite för svag för att få igång ”Stress” ordenligt. Överriggade båtar hade fördel medan vi kämpade på så gott vi kunde. Det var först frampå småtimmarna som vinden friskade i och vi kunde utnyttja Norlin 34ans långa vattenlinje. 4-6 m/s och kurs stadigt mot Almagrundet.

Här började fältet som sagt samlas från olika delar av banan och efter racets sista gipp kunde vi så sätta kurs rakt mot Sandhamn. Sista biten skifte från nylon till 1a igen och vi klöv mållinjen om jag minns rätt strax före kl 03.00 imorse.

På ”Stress” hade vi sammanlagt nästan 100 GR i erfarenhetsbanken varav jag bidrog med ganska precis noll tidigare GR precis som Fredrik och Robert. Faktum är att Dick Levinson gjorde sitt 45e GR medan Göran nu ligger på 43 st. ”Pållan” genomförde sitt 8e så även där hade vi stor erfarenhet med oss. Det är inte utan att man med de meritlistorna omkring sig blir lite ödmjuk inför uppgiften. Vi fick dock snabbt igång en effektiv besättningsfördelning med tvåskift om tre timmar i taget. Dessutom var stämningen riktigt god från start till mål, vilket säkert förstärktes ytterligare av all god mat som serverades. Stundtals kändes det hela mera som en ”all inclusive”-vecka än en kappsegling. Vi åt, seglade, skrattade och sov.

Det är sammanfattningsvis inte utan att jag imponeras av ”Stress” resultatlista genom GR-åren. Hon är en gammal konstruktion, har en hyfsad men absolut inte superavancerad segelgarderob, inga flärdfulla Spinlock-råttor (hon har bakelitråttor i original!) eller Harkenblock och ändå tog hon en klasseger i GR så sent som 2004. Och när den yngre generationen seglare hänger på kolfiberriggar och pentexduk svartare än natten, lyfter båtarna för att spola rent före racet, filar tandborstar och allt det där andra tramset - ja då tar Dick och Göran en kopp kaffe i sittbrunnen och minns tillbaka till segern i Fastnet och andra goda minnen med ”Stress”. Och det är klart att kolfiber aldrig kan ersätta erfarenhet. Aldrig någonsin.

Hursomhelst - ett stort tack till Dick i synnerhet för att jag fick följa med och se hur havskappsegling går till på riktigt och självfallet även till hela besättningen för alla goda garv och sköna attityd. Det här kommer jag att leva på länge. På måndag hämtar jag ”Josefin” och semester-slö-seglingen kan börja. Jag vet redan nu att jag kommer att tänka tillbaka på den där magiska målgången många gånger igen, för oj så läckert det var. Det blir fler GR för min del, det är ett som är säkert.

(OBS - bilderna nedan hamnade i omvänd ordning, så börja nerifrån).