Maxi 68 vs Najad 570

Det är ju ett gammalt välkänt faktum att båtpriser stiger exponentiellt för varje skrovmeter vi lockas att lägga till kalkylen. En 20 meter lång båt kostar därför fantastiskt mycket mer än en som är sex meter. Du får exempelvis 492 begagnade Maxi 68 (pris ca 30' SEK) till priset av en ny Najad 570 (pris ca 14,7 MKR). Jo, du läste rätt. 492 st. Om det nu är total båtlängd man är ute efter ska man definitivt lägga pengarna på Maxi 68:orna. För samma pengar som för Najaden får du nämligen en total skrovlängd på 3,3 km. Att jämföra med 17 meter Najad.

Nu kan man ju också välja att spara 14,670,000 kr av de totalt 14,7 MKR och välja att köpa bara en Maxi 68. Den fråga som då infinner sig är - har man 492 gånger roligare på en Najad 570 än på en Maxi 68? Njae, det vore kanske lite av en överdrift att säga. Det finns dessutom ett flertal faktorer som spelar till Maxins fördel - en väsentligt grundare köl och mindre båt som helhet gör att du kommer in i långt fler naturhamnar, den har betydligt färre komponenter som kan gå sönder och kanske viktigast av allt - den är så pass billig att flertalet människor har möjlighet att köpa en Maxi 68 och därmed ta sig ut i våra fantastiska skärgårdar.

Visst, att jämföra en sprillans ny Najad i kolossalformat med en gammal tvålkopp från 70-talet är i praktiken omöjligt men det som slår mig är att så få tar chansen och köper en gammal båt och börjar segla. Många väljer att följa med bekanta ut någon helg eller vecka men ytterst få vill eller vågar ta steget att köpa egen båt och det förvånar mig med tanke på hur stor - eller snarare liten - insatsen är. Visst tillkommer det kostnader för uppläggning, sjösättning, sommarplats, bottenfärg m.m. men i det stora hela är det ju för de allra flesta fullt överkomliga pengar. Ibland får jag höra att segling är en "rikemanssport" men det håller jag inte med om. Du njuter av samma solnedgång, samma ljumma vatten och samma sköna bris oavsett hur mycket pengar du kan och vill lägga på din båt.

Kvarstår gör då frågan - hur kommer det sig då att överhuvudtaget någon kommer på idén att lägga nästan 15 MKR på en båt? Jag tror att det enkla svaret är "därför att de kan".

Båtmässa – för dig som inte ska köpa båt

Har du någon gång besökt en båttillbehörsaffär och känt att 22-åringen i disken kan ungefär lika mycket om rullfocksystem och båtmotorer som du kan om senaste Trackslistan? Nästan varje gång jag kommer in i någon av de större kedjorna slås jag av okunskapen bland försäljarna samtidigt som jag verkligen inte kan klandra dem. Att hålla produktkatalogen på exempelvis SeaSea eller Erlandssons Brygga i huvudet är en bedrift i sig (i synnerhet om man är timanställd extraknegare och bara jobbar på helgarna) och att då kräva någon djupare detaljkunskap inom varje produktområde vore faktiskt förmätet. Som kunder vill vi ju ha så billiga produkter som möjligt och att utbilda specialister i var och varannan butik vore helt enkelt för kostsamt. Men så har jag också hört en säljare ge en minst sagt tvivelaktig förklaring av fördelarna med gelbatterier som när jag påtalade för honom att det batteri han talat så varmt om i flera minuter alls icke var av typen gel fick, ska vi säga, lite bekymmer med trovärdigheten.


Vi ser samma problematik hos flertalet sport & fritidskejdor där jag t.ex. aldrig skulle komma på tanken att köpa ett par nya längdskidor eller vandringskängor med mindre än att jag verkligen kände till säljaren. Jag vet av egen erfarenhet hur lång introduktionen för en helgsäljare i en sportaffär kan vara – två timmar och därefter rakt ut i butik. ”Earning while learning” fick plötsligt en helt ny dimension i mitt liv. Så hur klarar man ändå av att serva motorn eller båttoaletten utan denna detaljkunskap hos ”bransch-folket”? Det vanligaste sättet för min egen del är att läsa på så mycket jag kan själv och därmed göra besöket på Sea & Sea eller Erlandssons till en ren kassatransaktion. På nätet finns ju mängder av sprängskisser och manualer att dyka ned i för den som vill och behöver. I undantagsfall har jag också ringt upp någon grossist och bett att få något förtydligat vilket de allt som oftast varit väldigt hyggliga med att göra.


Ett annat sätt att skaffa sig värdefull kunskap är att besöka en större båtmässa. Många av oss seglare klagar ju på att det nästan bara visas tillbehör på dessa mässor (och att antalet motorbåtar bara blir större och större). Årets ”Allt för sjön” var inget undantag. Men jag har börjat se båtmässorna som ett gyllene tillfälle att få femton minuters djupdykning i en viss frågeställning med konkreta och bra svar av en riktigt duktig fackman. För i varje monter från tillverkarledet (Isotherm, Volvo Penta m.fl) står det ju flera riktigt duktiga specialister som, åtminstone i början av varje mässa, älskar att förklara och beskriva sin produkt. Nu senast ville jag exempelvis höra från någon som verkligen visste hur ofta man bör serva en båtvärmare och svaret blev ”i praktiken aldrig – kör den ofta och när den väl börjar krångla så serva samtidigt som du lagar den”. Det svaret besparade jag mig ett antal tusenlappar för att inte tala om onödig oro. Eller när jag frågade hur man byter elpatron i varmvattenberedaren. Inte nog med att jag fick en bra förklaring – jag fick alla handgreppen beskrivna för mig framför en tvärsnittsmodell i skala 1:1 så jag kunde följa arbete i detalj. Det som tidigare verkade lite småknepigt lät plötsligt fullt möjligt även för en kontorsråtta som jag och skulle det trots allt krångla har jag nu också ett visitkort till någon med plåtkoll - dessutom bara ett krysslag från ”Josefins” sommarhamn. På det här viset kan båtmässorna bli väldigt värdefulla även för alla oss som redan äger några kvadratmeter flytande gelcoat eller aluminium. Så nästa gång du tittar klentroget över utbudet av segelbåtar– ta en sväng till tillbehörshallen istället och se till att du får valuta för inträdesbiljetten.

Vad driver oss?

Vad är det egentligen som driver oss kappseglare på klubbnivå? Alla vet vi ju att det inte är pengarna som styr, för med undantag för vinstbilen i Hyundai Cup är ju värdet av en seger oftast lika med värdet av tennpokalen som står att vinna. Ska vi gissa på 45 kronor?

Nej det måste vara någonting annat; de där 45 kronorna ska nämligen ställas mot flera veckors förberedelser, kanske ett nytt krysställ för tiotusentals kronor, ett nytt roder eller varför inte en nymonterad GPS - att lägga till jag vet inte hur många timmars slipande av köl och båtbotten.

Det är m a o någonting annat som ligger bakom denna otvungna hängivenhet som delas av så många. Svaret kan säkert se ut på flera sätt och för mig handlar det om ett flera komponenter som sammantaget skapar någonting nästan oemotståndligt.

Laganda - varje kappsegling (förutom ensamsegling då) handlar ju om samarbete; vid spinnsättning, gipp och slag m.m. måste alla förstå vad som är på gång och hur manövern skall utföras. Åtminstone om man vill röna någon framgång i resultatlistan. Vältrimmade besättningar har förstås tränat till en sådan nivå att kommunikationen blivit högst sparsam och en normal manöver omfattar bara några enstaka - men tydliga - kommandon. Man inser också snabbt betydelsen av de olika rollerna ombord och att alla trots allt är helt beroende av varandra, för vad spelar det för roll om en rorsman styr optimalt om navigatören ändå bara lurar upp båten på grund? Ju mer samtrimmad besättning desto starkare laganda (normalt sett) och det brukar också märkas på stämningen ombord. Gruppsykologins FIRO-cirkel gäller förstås även på sjön för vikten av samhörighet skall inte underskattas när det gäller båtfart och effektivt seglande.

Tävlingsinstinkt - den som inte bryr sig om att vinna ska antagligen heller inte kappsegla. Åtminstone inte om man ska få något ut av det och slösegling kan ju vara precis lika trevligt! Kappsegling är ofta stressigt och finner man inte någonting positivt i det adrenalin som pumpas runt (eller om det just inte pumpas runt något adrenalin...) ska man nog rulla ut Dacrongenuan igen, dra på autopiloten och njuta av solnedgången istället.

Synintryck - att blicka bakåt och se ett hav av fyllda spinnakers lämnar få oberörda; i synnerhet om det brallar i lite. Dessutom är många tävlingar förlagda så att även naturupplevelsen blir en del av behållningen. Det kanske inte riktigt är fallet mitt i Värtahamnen inför Lidingö Runt-starten men definitivt under Gotland Runt och Gullviverallyt.

Vilja att förbättra - Är det någonting jag lärt mig som seglare och kappseglare så är det hur lite jag egentligen vet. Det finns alltid något nytt att lära och ALLTID en möjlighet att hitta ytterligare båtfart; antingen i besättningsarbete, material, vägval, taktik, starter, höjdtagning, viktminskning, osv. Man behöver förstås inte tömma hela semesterpacken för att prestera bra under ett race men det intressanta är att de som presterar bra oftast gör det. Det sitter i grundinställningen att man skall göra allt man kan för att skapa ytterligare 0,1 knop båtfart. Dessutom är de bästa teamen också väldigt samtrimmade.

Bekräftelse - Hur många gånger har man inte känt att "om bara si" eller "om bara så" så hade vi kommit så mycket bättre i resultatlistan. Men nu blev det inte "si" eller "så" utan det blev bara som det blev. Det hindrar dock inte att alltid hoppas på nästa tävling och de gånger allting (eller åtminstone det mesta) klaffar infinner sig ju en känsla av bekräftelse. Fasen - vi kan nog det här trots allt. Tjoho vad vi är bra - high fives och ryggdunk. Känns det igen?

Gemenskap - det finns som sagt säkert många skäl att kappsegla men känslan av gemenskap i ett startfält tror jag sist men inte minst är av betydelse för oss alla, för under ett Gotland Runt så känner man ju en gemenskap tävlingsbåtar emellan och både före, under och efter målgång har vi ju så otroligt mycket mer som förenar än skiljer oss åt.

Det går säkert att finna ytterligare skäl till kappsegling och en del kanske inte alls känner igen sig i ovanstående beskrivning. Men de flesta av oss som fått känna på pulsen vid startlinjen och tillfredsställelsen över att plocka en kryssduell kommer säkert att stå där även nästa vår.

Det är inte utan att man skäms lite...

I söndags på Baggensfjärden under säsongens sista segling tyckte jag att det var en aning kallt och rått i luften och var glad över att jag tagit med en termos riktigt varmt kaffe att hålla kroppsvärmen med. När jag så igår och idag har suttit på konferens ute i Saltsjöbaden kunde jag inte annat än skämmas en aning när jag såg ett gäng ungdomar träna på samma Baggensfjärd i klart värre förhållanden. För vad var det egentligen jag ojjade mig över i söndags?

När jag passerade Saltis var det ca 12 grader i luften och det blåste 4-5 m/s. Igår och idag var temperaturen snarare runt 10 grader med vindar på omkring 15 m/s, men detta hindrade inte några av våra mest tappra framtidshopp att ge sig ut i både Optimist (passande namn f.ö.) och Laser. Det såg riktigt roligt ut. Men kallt! Säkerhetsbåt med och ordning och reda i fältet. Med sådan träningsdisciplin finns det definitivt hopp för kommande generationer kappseglare - himla kul att se! Det är här KSSS (och GKSS) verkligen kan bidra till svensk segling!

http://www.ksss.se/sv/Traning/Saltsjobaden/

Båtdesignens mellanmjölk

Inom bilindustrin har man sedan länge samlats i en designmässig mittfåra. Om en bilmodell får blinkers på ytterbackspeglarna har nästan alla det något år senare. Om en tillverkare har designade LED-lampor som varselbelysning tar konkurrenternas designavdelningar efter inom några veckor.

Det är lite trist att denna utveckling nu går igen i båtvärlden. Trenden idag är ju att ha breda och mörkt tonade ruffventiler - ibland en lång, ibland två kortare. På vissa designavdelningar verkar detta ha blivit närmast religion. Dessutom är det högsta mode att lägga in några mörka och helst helt rektangulära ventiler i skrovsidan. "Contemporary design" kallas det visst. Hur pass utbredd är då den här trenden? Här kommer några exempel:

Dufour (stora delar av modellprogrammet)
Hanse Yachts (hela modellprogrammet)
Grand Soleil (nästan hela modellprogrammet)
Hallberg-Rassy 64 (ve och fasa - sätter den an tonen för framtida modeller?)
Beneteau Oceanis (hela modellprogrammet)
Beneteau Sense (hela modellprogrammet?)
Najad 410
Swan 66S (vem hade anat?)
Amel 54 och nya 64

På en del och särskilt större modeller kan det visserligen vara tufft med dessa mörka ytor i ruffsidan men det tråkiga är ju att alla apar efter varandra till oigenkännliget. På andra modeller tycker jag att det är designmässig dårskap med dessa oproportionerligt stora och mörka ytor. Med så många båttillverkare i världen, d.v.s. så många val för kunderna, borde man väl göra allt som står i ens makt för att vidmakthålla det unika i ens egen båtdesign?

Hur har då Dehler klarat sig i denna konformism? I mina ögon rätt hyfsat. Designen sticker fortfarande ut och man ser direkt att det är en Dehler. Visst, nya 29an, 32 och 35 har visserligen mörka ruffventiler men de är stukade på ett sätt som sticker ut från konkurrensen och hela designen hänger ihop. Eller har jag bara svårt att se neutralt på Dehler? På Dehler 44 har man i alla fall apat efter med svarta ventiler i skrovsidan. Om vi jämför med X-Yachts, som ju också har fällt in ventiler i skrovsidan, så är dessa designade på ett alldeles unikt sätt som definitivt ger hela modellprogrammet karaktär. Det är på det viset en designavdelning kan hjälpa till att bygga varumärke. Att följa den allmänna designtrenden känns mera som mellanmjölk än Möet & Chandon.

Så all heder åt de tillverkare (X-Yachts, Malö, Arcona, Linjett m.fl) som bibehåller sitt ursprung och vågar sticka ut i mängden. Jag är rätt säker på att de vinner på det i längden.

Sandhamnskoefficienten

Tidigare i somras instiftades "SK" eller "Sandhamnskoefficienten" ombord på båten. Teorin bakom SK är att ju längre bort man kommer från Sandhamn desto trevligare blir människor och desto trevligare har man det ombord. Detta stämmer faktiskt bättre än man kan tro.

Prova att segla till Utö. Redan här är stämningen mycket mera avslappnad med färre "brat boats" (ni vet de där motorbåtarna på runt 20 fot med dyngfulla "pappa-betalar" ombord). Helt ok personal även om vänligheten inte riktigt är på plats alla gånger, men vi är ju också rätt nära Sandhamn fortfarande så det kanske man heller inte ska förvänta sig. Jag har alltid förundrats över hur man kan se så monumenalt otrevlig ut som hamnarbetarna gör i Sandhamn. KSSS på ryggen, svarta solbrillor och stenansikte. Jag trodde hamnkapten var ett serviceyrke... Det känns mest som att man är i vägen. Därför har jag också undvikit detta spänningsfält av wannabies och åttondelskändisar sedan i våras, ja med undantag för Gotland Runt då vi var tvungna att göra ett kortare stop-over. Det tog 7 minuter.

SK stämmer - fortsätt till Nynäshamn så får du se. Här är personalen inte bara trevlig utan dessutom tillmötesgående och direkt hjälpsam. En bra hamn med gott om plats, välorganiserat och välstädat. Sen är väl kanske inte själva stan Sveriges roligaste men det har man så gärna överseende med i båten. Tar man sig därefter till Landsort så tar SK ytterligare ett kliv - här är mottagandet mer likt det man möter på en fjällstation i Norrland. Lugn och ro, riktigt båtfolk i hamnen och god stämning. Visserligen lite dyra varor men sen ligger ju inte Öja vid Jarlaplan direkt. Och så här håller det faktiskt på längs ostkusten med hållplatser som Arkösund, Västervik osv. Hamnavgifterna sjunker i takt med att servicen blir bättre. SK fungerar. Tyvärr. Eller som tur är kanske man skall säga?

Så är det plötsligt över

I början av juni kan det kännas som om sommaren ska bli oändlig. Flera veckors oavbrutet seglande och de där obetalbara nätterna när solen egentligen inte vill gå ned. Det är så lätt att ta de där varma och soliga dagarna i mitten av juli för givet och tro att de ska vara för evigt. Det gör de inte och vi går redan nu mot betydligt mörkare kvällar och nätter. Övergången är heller inte längre än ett par veckor. Visst är även augusti mysig på många sätt men den där känslan av fullständig sommar är borta och man inser, motvilligt, att vi faktiskt går mot höst. Kontentan är att Tomas Ledin hade rätt - den här årstiden är smärtsamt kort och om man inte har förmåga att uppskatta den när den väl varar är den rent av outhärdlig. Jag är den första att medge att den bästa tiden i skärgården är före midsommar och efter kräftkören men det finns någonting melankoliskt i övergången till augustimåne. Högsommaren blir på något sätt så smärtsamt avlägsen samtidigt som skidsäsongen fortfarande ligger långt bortom Lucia. Desto viktigare då att uppskatta lugnet, den tomma ytterskärgården, de vackra nätterna med det stilla regnet och de varma havsbaden; att verkligen uppskatta sensommaren och hösten som de är. Undanvinden i slutet av september som känns lika varm som en högsommardag och bara avslöjar sig genom att alla getingar och bromsar är borta. Eller den där mörka marschen till bastun i oktober då man inte ser längre än facklan man håller i handen eller Petzllampan i pannan. Det gäller att kunna uppskatta detta redan nu för innan vi vet ordet av är även hösten över och då är det fasansfullt långt till juli. Så njut.

Om tanken får fara iväg

De flesta båtägare fördriver tiden med att drömma om sin nästa båt. Den där baljan som man sannolikt aldrig kommer att köpa men fantiserar om kalla vinterkvällar i januari då den egna båten ligger något glömd under en NOA-ställning och en lätt lappad presenning. För min egen del brukar dessa dagdrömmerier kunna ta fart även långt efter vinterhalvåret och jag ser det nästan som ett av de stora nöjena som båtägare. Kanske bottnar kittlandet här i att jag faktiskt har kastat en ansenlig summa pengar i sjön vid två tillfällen tidigare så vad är det då som säger att jag till sist inte gör det en tredje gång? Och en fjärde?

Det brukar börja med en snabbtitt på Blocket och yachtworld.com framåt kvällskvisten. Intet ont ananade. Kanske en större Dehler? Den "nya" 34an? Mest bara för att se vad de kostar. Hollandimport? Hm. Är fem fot verkligen värt en miljon kronor? Visst - kolfiberrigg och genomgående Harken men är verkligen detta plus en gyrospis och två garderober värt tre gånger mer än D29an? Suck. Tillbaka till ruta ett.

T-34. Ren racingbalja och en köl som ser ut att kunna knäckas vid bara åsynen av Bosögrundet. Och med ett djup som gör Värtahamnen till den enda tillgängliga "naturhamnen". Där rök Röder och Stora Nassa. Glöm det. Nya First 30an? Dubbelroder, elak uppsyn och ett klart fall framåt för fransmännen. Lockande men den är ju lika stor som 29an. Elan 340? Salona 34? Arcona 400? Dufour 40 Performance? Den där läckerbiten som ser ut som en förlängd D29a fast med separat dusch och en förpik stor som Belgien. Sådär håller det på ända tills jag rent på skoj kikar på Swan 45or och annat fullkomligt ouppnåeligt. Sånt där med årsomkostnader som en bättre stadsdelsnämnd.

Ibland tar det även vägen genom gammelgården; klassiska Swan 38, Baltic 38dp m.fl. för att vicka över i crusingfältet med alltifrån fräschare Najader till nya "cross country" 38an från X-Yachts. Men där högg plötsligt ena hörnet i begränsningstriangeln rakt in i sidan på mig igen. Pengar. Jag vågar inte ens fundera över vad en ny XC38 kostar. Kanske man skulle släppa cruisingtanken helt och bara ladda för kappsegling? R6a? J80?

Ja, ni förstår säkert tankebanorna. Det enda som egentligen skett under den halvtimme jag spenderat framför datorn är att jag än en gång insett värdet av "Josefin" och att nästa båt ligger flera år bort. Möjligtvis har jag ytterligare ett snäpp också präntat in prisläget på båtar från 30 fot och uppåt men tillför det något värde för mig egentligen? Ungefär som att jag lär mig alla tvärgator i Luleå. Vad ska jag med den kunskapen till om jag inte bor eller kör taxi där? Ändå finns det ett nöje i detta drömmande och det bästa av allt är att det är helt gratis.

När köper jag bomlådan?

Galenskaparna & After Shave gjorde god parodi på oss seglingsfolk i programmet "På vinden" för något 20-tal år sedan. För er som glömt av dessa godbitar kan jag rekommendera följande inslag;

http://www.youtube.com/watch?v=y-cn92WtG94

Det slog mig så igår när jag sprang runt på marindagiset "Erlandssons Brygga" att vi faktiskt inte är långt ifrån parodin på 80-talet vad gäller tillbehörssidan på 2000-talet. Eller vad sägs om vantskruvsskydd? Tampskydd? De där lattmuffarna som Valerius Hansson pratar om är inte så långt borta...

Samtidigt skall erkännas att jag köpte "rail covers", eller "mantågsskydd" som det heter på svenska. Mänskligheten har klarat sig utan dessa i ett par hundra år; ja till en början utan mantåg överhuvudtaget. Ändå tvekade jag inte en sekund - bara måste ha. Och detta trots prispåslag som skulle få t o m en t-shirtförsäljare på Drottninggatan att rodna. Så vem vet - kanske står jag där med min bomlåda en dag? Fram tills dess sitter man iallafall bekvämt på railen...

Ohoj, seglarvänner!