Vad driver oss?

Vad är det egentligen som driver oss kappseglare på klubbnivå? Alla vet vi ju att det inte är pengarna som styr, för med undantag för vinstbilen i Hyundai Cup är ju värdet av en seger oftast lika med värdet av tennpokalen som står att vinna. Ska vi gissa på 45 kronor?

Nej det måste vara någonting annat; de där 45 kronorna ska nämligen ställas mot flera veckors förberedelser, kanske ett nytt krysställ för tiotusentals kronor, ett nytt roder eller varför inte en nymonterad GPS - att lägga till jag vet inte hur många timmars slipande av köl och båtbotten.

Det är m a o någonting annat som ligger bakom denna otvungna hängivenhet som delas av så många. Svaret kan säkert se ut på flera sätt och för mig handlar det om ett flera komponenter som sammantaget skapar någonting nästan oemotståndligt.

Laganda - varje kappsegling (förutom ensamsegling då) handlar ju om samarbete; vid spinnsättning, gipp och slag m.m. måste alla förstå vad som är på gång och hur manövern skall utföras. Åtminstone om man vill röna någon framgång i resultatlistan. Vältrimmade besättningar har förstås tränat till en sådan nivå att kommunikationen blivit högst sparsam och en normal manöver omfattar bara några enstaka - men tydliga - kommandon. Man inser också snabbt betydelsen av de olika rollerna ombord och att alla trots allt är helt beroende av varandra, för vad spelar det för roll om en rorsman styr optimalt om navigatören ändå bara lurar upp båten på grund? Ju mer samtrimmad besättning desto starkare laganda (normalt sett) och det brukar också märkas på stämningen ombord. Gruppsykologins FIRO-cirkel gäller förstås även på sjön för vikten av samhörighet skall inte underskattas när det gäller båtfart och effektivt seglande.

Tävlingsinstinkt - den som inte bryr sig om att vinna ska antagligen heller inte kappsegla. Åtminstone inte om man ska få något ut av det och slösegling kan ju vara precis lika trevligt! Kappsegling är ofta stressigt och finner man inte någonting positivt i det adrenalin som pumpas runt (eller om det just inte pumpas runt något adrenalin...) ska man nog rulla ut Dacrongenuan igen, dra på autopiloten och njuta av solnedgången istället.

Synintryck - att blicka bakåt och se ett hav av fyllda spinnakers lämnar få oberörda; i synnerhet om det brallar i lite. Dessutom är många tävlingar förlagda så att även naturupplevelsen blir en del av behållningen. Det kanske inte riktigt är fallet mitt i Värtahamnen inför Lidingö Runt-starten men definitivt under Gotland Runt och Gullviverallyt.

Vilja att förbättra - Är det någonting jag lärt mig som seglare och kappseglare så är det hur lite jag egentligen vet. Det finns alltid något nytt att lära och ALLTID en möjlighet att hitta ytterligare båtfart; antingen i besättningsarbete, material, vägval, taktik, starter, höjdtagning, viktminskning, osv. Man behöver förstås inte tömma hela semesterpacken för att prestera bra under ett race men det intressanta är att de som presterar bra oftast gör det. Det sitter i grundinställningen att man skall göra allt man kan för att skapa ytterligare 0,1 knop båtfart. Dessutom är de bästa teamen också väldigt samtrimmade.

Bekräftelse - Hur många gånger har man inte känt att "om bara si" eller "om bara så" så hade vi kommit så mycket bättre i resultatlistan. Men nu blev det inte "si" eller "så" utan det blev bara som det blev. Det hindrar dock inte att alltid hoppas på nästa tävling och de gånger allting (eller åtminstone det mesta) klaffar infinner sig ju en känsla av bekräftelse. Fasen - vi kan nog det här trots allt. Tjoho vad vi är bra - high fives och ryggdunk. Känns det igen?

Gemenskap - det finns som sagt säkert många skäl att kappsegla men känslan av gemenskap i ett startfält tror jag sist men inte minst är av betydelse för oss alla, för under ett Gotland Runt så känner man ju en gemenskap tävlingsbåtar emellan och både före, under och efter målgång har vi ju så otroligt mycket mer som förenar än skiljer oss åt.

Det går säkert att finna ytterligare skäl till kappsegling och en del kanske inte alls känner igen sig i ovanstående beskrivning. Men de flesta av oss som fått känna på pulsen vid startlinjen och tillfredsställelsen över att plocka en kryssduell kommer säkert att stå där även nästa vår.