Segling i Maine

Jag hittade några bilder från en segling i Maine för några år sedan och insåg hur likt landskapet och förhållandena är de svenska och ändå skiljer sig segling på den amerikanska Nordostkusten på många sätt. I New England slår nämligen dimman till med jämna mellanrum och då dessutom ordentligt. Jag minns att vi satt i sittbrunnen på vår Hinckley 36:a i hamnen och funderade över om och när det skulle lätta. Det här var precis innan kartplottern slog igenom och på vår båt fanns bara en äldre GPS där man behövde plotta själv i kortet. Visserligen inte någon svår övning men det kändes ändå dumt att ge sig av i toktjocka i främmande vatten. Jag var skeppare med en relativt ovan besättning så vi gjorde små rundturer med bilen första två dagarna och kollade i skärgården från land istället.

Men så sprack det till sist upp och vi kunde dra iväg. Bland annat hann vi upp i Somes Sound, den enda fjorden på den amerikanska ostkusten. Vi hann även ut en bit på Atlanten och längs kusten fick vi uppleva segling bland hummertinor; de finns verkligen överallt och väjer man inte fastnar de lätt i propellern. Med andra ord får man väja hela tiden. Landskapet är mycket likt det vid Höga Kusten här hemma med böljande bergskammar i skiftande nyanser av blått och grönt.

För den som är intresserad av att segla i Maine skulle jag rekommendera september hellre än juli eftersom risken för dimma är mindre och det är färre båtar ute. Samtidigt skall sägas att det inte var särskilt trångt ens i juli - amerikaner har ju avsevärt kortare semester än oss här i Europa så möjligheterna att sträcksegla flera veckor i sträck är för de flesta närmast obefintliga. Om man inte är miljonär eller pensionär och vi råkade på bägge kategorierna. Vi lärde oss bl.a. att man inte ska lyssna till besättningar på Swan 68:or när de tipsar om restaurangbesök för kvällen. Sällan har det blivit sådana hugg i plånboken för några visserligen kulinariskt fulländade men kriminellt dyra små rätter. Efter den kvällen beslöt vi oss för att fortsätta laga den mesta maten ombord.

Vid segling i Maine ska man enligt mitt tycke hyra en Hinckley som är USA:s närmsta motsvarighet till Nautors Swan. Inte särskilt moderna skapelser kanske men otroligt vackra linjer och ruggigt bra byggkvalitet. Ett varningens ord vad gäller allmänna förväntningar skulle vara att hamnavgifter kostar en mindre förmögenhet och att det självfallet inte finns någon möjlighet att förtöja vid diverse naturhamnar. USA har ju som bekant inte har någon allemansrätt.


Men man kan å andra sidan njuta av färsk hummer i gästhamnarna till nästan inga pengar alls. Man äter på "mainskt" vis med smält smör och citron. De boende i Maine är mycket stolta över inte bara sin hummer utan över landskapet och staten som helhet. Staten och skärgården med sina 6,000 öar är definitivt värt ett besök.

Fiskebåt i dimma - en mycket vanlig syn i Portland Maine.

Vissa har hemmahamnen utanför lägenheten. Praktiskt men dyrt.

Northeast Harbor.

Och mer dimma...

Inte helt olikt Norrlandskusten.

Hinckley Yachts var klart dominerande.

Somes Sound.

"Sommarstuga"

Vår Hinckley 36:a tryggt förtöjd.

En del båtar är störra än andra. Denna uppskattningsvis 90-100 fot.

Bar Harbor.

Man brukar säga "if you don't like the weather in Maine - just wait a minute".

Och det regnade...

Läggdags på "Francesca".

29-spotting

Mitt på IJselmeer ser det nästan ut som att 29an är ute på öppet hav. Det beror inte så mycket på att sjön är gigantisk (den är ungefär lika stor som Vättern) utan snarast på att Holland är platt. Väldigt platt. För övrigt den enda Dehler 29an vi såg under två dagars segling därnere.

29-spotting i Holland

Så var det...

...plötsligt över. I början av maj känns det som om säsongen skall vara i en evighet men det gör den ju som bekant inte. Tyvärr. Men det är synd att klaga på de månader som bjöds. Visst, det blev en kall försommar men juli liknade ju mest rekordsommaren 1994 och delar av augusti var precis lika fina. Kan bara konstatera att en säsong blir vad man gör den till. Tar man de chanser som bjuds kan man få uppleva både sol och sköna vindar men väntar man ideligen på det där perfekta vädret, ja då blir tillfällena desto färre. Våren var ett bevis för detta - ofta mulet och regn in över land men utåt ytterskärgården bara någon regnskur och därefter strålande sol. Trots minst sagt tveksamma väderprognoser.

Det är på många sätt synd och skam att ta upp båten i mitten av oktober för visst går det att segla ända till slutet av november (snön kom i Stockholmsområdet den 19 december förra året och då kom det ju som bekant desto mer...). Men det är klart att upptagning redan nu är bekvämt - man hinner fixa lite på båten och lägga på täckställning och press i lugn och ro. Men det känns likväl trist.

Vissa avslutar säsongen med att sälja. Är det en 10a eller en 12a?? "New Sweden"?

" Trafikstockning" i Baggensstäket.

En ensamseglande Maxi 77 laddar på bra i undanvinden på Ingaröfjärden.

Snart lägger sig lugnet ute i skärgården.

Fler båtar ute en sådan här dag än man kanske skulle tro. Många tar kanske de få chanser som bjuds nu?

Allt som behövs för säsongens sista segling.

Augustikvällar

Nöjd skeppare

Mycket mera nöjd än såhär kan knappast en skeppare bli efter en dag med strålande sol, 25 grader varmt och 7-8 m/s. Braka-Almagrundet (nästan iallafall)-Biskopsö under en och samma eftermiddag är livet på en pinne!

En hjälpande hand

Vissa dagar känns det mer angeläget än andra att komma i hamn. Som när man verkligen försökt härda ut i duggregnet på undanvinden under ett par tre timmar, insett att det faktiskt och oåterkalleligt övergått i rejäl regnskur och att åskan närmar sig för varje distans man gör. De där dagarna när åskan slår ned mindre än "2 sekunder" från båten och dimman känns rätt välkommen eftersom den döljer alla nedslagen omkring oss. När man till sist kommer fram till sin destination och bara vill hänga upp sjöstället och ta en varm dusch plus bastu. Utö är i de sammanhangen välkommet - som idag. Att då också se en vänlig själ vinka in båten och få en hjälpande hand med förtöjningar känns riktigt bra.

Bland kobbarna och skären utanför Stockholm verkar ibland tilläggning ses som underhållning för dem som redan avverkat kvällsdoppet och fått fart på grillen. Man hukar i sittbrunnen bakom ett glas vin och bedömer varje manöver kritiskt. Ibland någon kort och ljudlös kommentar men sällan något särskilt behjälpligt till dem som verkligen skulle behöva det. Dock inte ikväll, den där hjälpande handen spelar större roll än man kan tro. Låt oss alla bli bättre på det!

Hälsningar från ett numera inte så regnigt Utö!

Solig och varm midsommarhelg

Efter minst sagt varierande väderprognoser stod det klart att solen inte bara skulle visa sig under midsommarhelgen utan att dessa dagar skulle innebära den definitiva starten på sommaren. Dessutom verkade alla med någon form av flytetyg ha tagit sig en tur. Vid ett tillfälle idag på Mysingen kunde vi räkna till inte mindre än 56 segelbåtar - klart imponerande.

Utö bjöd på ett både lugnt och trevligt firande under midsommardagen. Middag på Värdshuset (där rödingen kan rekommenderas). Självfallet varierar både nivån på sjömanskap och alkoholintag hos båtfolk en sådan här helg men de allra flesta tog det lugnt och var därtill mycket hjälpsamma vid tilläggningar och avseglingar i den stundtals kraftiga nordostvinden i hamnen.

Det enda skräckexemplet vad avser sjömanskap erfor vi i Sollenkroka där vi stoppades av en liten spetsig motorbåt med osannolikt många hästkrafter och en ensam och därtill vilsen stockholmare vid ratten. "Ursäkta men vet ni var Djuröbron ligger?" frågade han lätt stressad. När vi insåg att han hade vare sig flytväst, regnställ eller sjökort ombord kunde vi bara rekommendera honom att "köra rakt fram till Kanholmsfjärden och väl där svänga höger" samt önska honom lycka till... Med ett vrål från Evinruden och jeansjackan flygande åt alla möjliga håll var han på väg igen. Vi kunde inte undgå att förvånas över att han tagit sig så långt som till Sollenkroka utan sjökort utan att köra upp på någon grynna och hoppades att han skulle ha en lika stor dos tur fram till Djurö. Vi hoppades också att hans irrfärd skulle ha sin ände där för Sjöräddningen har säkert tillräckligt att göra ändå en helg som denna.

Helgen inleddes dock på Möja med klassiskt lunchbord och sedvanliga lekar kring stången, dragkamp m.m. under midsommaraftonen. Fantastiskt trevligt och ett stort tack till Christer för gästvänligheten!

En Dehler 36a kämpade i de svaga vindarna vid Stavsnäs under midsommaraftonens förmiddag. Skam den som ger sig.

Midsommarafton på Möja. Klassiskt.

Det är inte ofta "Josefin" ser direkt liten ut bredvid en 31-fotare men en Hallberg-Rassy 312 är definitivt ett par nummer större - och tyngre.

Sagolikt läge två meter från vattnet.

Denna och nästa bild är tagna på Nämndöfjärden under midsommardagen med fem sekunders mellanrum. Åt öster dålig sikt och ihållande regn under ett kraftigt Cumulonimbus medan...

...åt väster vackert och fint med rader av lätta Cumulus. Typiskt juniväder.

Vassa linjer på en Dehler 34a strax norr om Dalarö. Riggen är definitivt inte underdimensionerad...

Inomskärs

Ibland får man acceptera att väderprognosen inte tillåter några mer exotiska utfärder och helt enkelt hålla sig inomskärs. Efter att ha sett prognosen för helgen var det bara att retirera - det vankades 11-13 m/s.

Fredag kväll; regnrusk och därför middag på Sandhamns värdshus. Därefter en öl med besättningen på hotellet och så tillbaka till båten. Väl där blev jag ännu en gång påmind om varför man aldrig skall lägga båten i Sandhamn, oavsett tid på året. Till mitt försvar skall sägas att vi faktiskt inte hann fram till Lökholmen för att ta passbåten över så det fick helt enkelt bli "brat-bukten" istället. Det är smått imponerande vilket liv en liten H-båt kan föra med sju berusade förfestdeltagare och ett par högtalare strax före midnatt. För att inte tala om vilket liv de kan föra när de kommer tillbaka vid fyratiden på morgonen! Men det står ju var och en fritt att lägga till där och det var definitivt sista gången den här säsongen för "Josefins" del...

Lördagen var klart "luftig". 11-14 m/s och i surfarna gjorde vi 7,5 knop på bara focken! Det fick bli Stora Jolpan och Paradiset och i den nordvästra viken verkade precis alla helgfirare ha samlats - sju båtar efter att ha sett knappt någon båt på vägen upp.

Och så idag slör hela vägen hem med gennakern luftad för första gången i år. Till sist sprack också molntäcket upp. Det var på tiden...

Utfärd på fredagkvällen i lätt duggregn och dimma.

Riktigt hårda vindbyar på Möja Söderfjärd. Det såg nästan ut som om regndroppar piskade upp vattnet men det var bara vinden som pressade sig fram - och däremellan en Dehler 29a...

Bra drag med stor och fock.

Sista versen? Absolut inte - grillen är bara lite märkt efter Pingsthelgen.

Skönt att någon i besättningen håller koll på middagsmaten!

Två generationer båt.

Några kajaker vågade sig ut under lördagen trots den hårda vinden.

Så fick då gennakern lufta sig för första gången i år.