Alla som reser i jobbet vet att möjligheterna att se sig omkring för egen del under en tjänsteresa är i det närmaste obefintliga p.g.a. möten, middagar och nya flygresor. Man lämnar hotellet tidigt på morgonen och kommer tillbaka först efter solnedgången. I veckan som gick hade jag dock tre timmar ledigt efter ankomst till Chicago och jag begav mig ned till Lake Michigan för att kolla in hamnen. Själva staden har jag sett flera gånger tidigare men jag har aldrig haft möjlighet att ta mig så långt ned som till Chicago Yacht Club tidigare. Väl där möttes jag av en trevlig door keeper som kunde berätta lite om klubben. Tillträde till klubbhuset eller rundvandring på området var det dock inte under några omständigheter tal om, vilket jag som oanmäld ”stranger” förstås bara kunde respektera.
I en mångmiljonstad som Chicago (ca 3 miljoner invånare) beläget vid en insjö är det svårt för en utomstående att bilda sig en uppfattning om stadens båtliv. Är det bara välbärgade läkare och advokater som har råd att kryssa runt längs Lake Michigans stränder eller finns det även plats för mindre båtar och plånböcker? Svaret blev att Chicago Yacht club har en rätt saftig årsavgift och att möjligheterna att bli nyinvald medlem är ”begränsade”. Det sista där var nog sannolikt dagens understatement. Däremot är det tydligen betydligt enklare att få båtplats i hamnen, alltså utan medlemskap i klubben. Dessutom kunde jag konstatera att hamnen med undantag av en enkelbrygga som helhet bestod av bojförtöjning. Med den svängradie som detta kräver fann jag upplägget minst sagt ineffektivt, för det borde gå att fyrdubbla antalet båtplatser i hamnen. Annat var det vid Columbia Yacht Club precis bredvid, med vanliga bryggor och väl skyddat från alla vindar. Det som slog mig var att storleken på båtarna var ca 30-35 fot och att ytterst få var nya båtar. Kanske inte så konstigt i krisens spår kan man tänka men för mig tyder det snarare på att få är villiga att lägga hundratusentals dollar på lite insjösegling.
Så vad pysslar de då med på Lake Michigan? I brist på skärgård är det huvudsakligen kappsegling som gäller. Vid middagen i Hancock Building i torsdags kunde vi också se detta tydligt – långt under oss stävade ett stort antal båtar mot olika märken norröver på, vad jag kunde bedöma, tre eller fyra banor. Intresset för kappsegling är tydligen mycket stort och eftersom sjön ger intrycket av att vara snarast ett mindre innanhav torde förutsättningarna för ”fair race” vara mycket goda. I början av förra veckan blåste det 15-22 m/s i strålande solsken och 36 gradig värme och då var det förstås inte särskilt många båtar ute men när vinden väl mojnat kunde vi tydligt se att det finns ett stort båtintresse i staden. Värdstad för Americas Cup framöver månne..?
Bojförtöjning vid Chicago Yacht Club.
Klubbhuset.
Örnbrall i hamnen.
Huvudsakligen mindre och lite äldre båtar i hamnen. Här i mitten dock en lite modernare (Morris) M29 med blått skrov. Trots retrolinjerna är detta en modern båt och riktig dyrgrip.
Mer klassiskt upplägg med vanliga bryggor vid Columbia Yacht Club. Här en besättning som trotsat de kraftiga vindarna för dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar