Snart i Sandhamn...

Dag 1 av ÅFOR har börjat bra. Vi gjorde en lite tafflig start och var knappast först iväg men efter några minuter hade vi bra häng på täten. Nu såhär efter en dags inomskärssegling ligger vi vad vi kan bedöma tvåa i startgruppen med 9901 (startnummer 42, oklart vad det är - oneoff?) bredvid oss och en Linjett bakom. Vi har haft Forslundsbröder omkring oss hela dagen d.v.s. "Ulrika" och "BojBoj" med var sin Scampi, men nu är de avhängda (för stunden iallafall). Snart har vi passerat Kanan och gör 6,1 kn. Rena smörseglingen. Mer följer...

Skeppsholmen är inte Sandhamn

Så har då lugnet lagt sig i "hamnen" utanför Skeppsholmen inför årets Gotland Runt och jag kan konstatera att öltältet inte motsvarar Dykarbaren och att skvalpet i hamnen motiverar sjösjukeplåster redan vid bryggan. Men det kanske är värt att prova detta jippo, tiden får väl utvisa. Imorgon bär det iallafall av mot Gotland. Uppdateringar kommer i den mån vi hinner...

Gotland Runt 2012 - ÅF med på båten

Gotland Runt är ju numera sponsrat av ÅF och vi har toppat besättningen på Norlin 34:an "Stress" med min kompis Anders som jobbar som konsult på just detta bolag. Anders har ganska precis noll kappseglingserfarenhet, är överhuvudtaget ett oprövat kort vad gäller segling och kan än så länge bara stava till dubbelbomsgipp. Tror vi. Han kan dock fixa in oss i fler sponstält än vi hinner besöka och vi hoppas på både give-aways och fri skumpa!

Nejdå, ska sanningen fram är skälet till varför vi valde Anders att han är en grymt stabil kille. Han har hundratals timmar som segelflyglärare och vi tänkte - vilken kategori människor kan ha ett större tålamod och vaksammare lugn i kroppen än en bilskollärare? Jo, segelflyglärare. Det är en ovärderlig egenskap i stiltjebältena kring Hoburgen. Därtill krävs det mod och mental styrka vilket även det är egenskaper en segelflyglärare besitter. Inte nog med att varje segelflygekipage har motorproblem från start (man startar utan motor), det ska dessutom bogseras efter ett propellerplan. Det där sista tar ett tag att lära sig - tro mig, jag vet av egen erfarenhet. På den tiden jag själv segelflög sa en kompis till mig att det hela kändes som att han for runt som en "herrelös kundvagn" och det kan jag bara skriva under på. Så en person som upplevt detta herrelösa tillstånd från baksits under många år måste rimligen ha utvecklat ett förtroende för både sig själv och sin omgivning av rent episka mått. Vad mer kan man begära? Dessutom har Anders helt rätt mindset för att passa in på "Stress"; ett gott humör, en positv livssyn, nära till garv och funkar även i pressade lägen. Han är därför den naturliga "Number Six". Welcome aboard...

Midsommar

Klassiskt midsommarfirande med sill, snaps och signalställ. Ömsom sol, ömsom regn under helgen men som vanligt bäst väder längs kusten.

 Finnhamn bjöd på strålande sol men det kalla vattnet gör sig påmint. Båtar på kryss i sjöställ mötte undanvindsbesättningar i badbyxor och bikini.



Finns i sjön

Alla som reser i jobbet vet att möjligheterna att se sig omkring för egen del under en tjänsteresa är i det närmaste obefintliga p.g.a. möten, middagar och nya flygresor. Man lämnar hotellet tidigt på morgonen och kommer tillbaka först efter solnedgången. I veckan som gick hade jag dock tre timmar ledigt efter ankomst till Chicago och jag begav mig ned till Lake Michigan för att kolla in hamnen. Själva staden har jag sett flera gånger tidigare men jag har aldrig haft möjlighet att ta mig så långt ned som till Chicago Yacht Club tidigare. Väl där möttes jag av en trevlig door keeper som kunde berätta lite om klubben. Tillträde till klubbhuset eller rundvandring på området var det dock inte under några omständigheter tal om, vilket jag som oanmäld ”stranger” förstås bara kunde respektera.

I en mångmiljonstad som Chicago (ca 3 miljoner invånare) beläget vid en insjö är det svårt för en utomstående att bilda sig en uppfattning om stadens båtliv. Är det bara välbärgade läkare och advokater som har råd att kryssa runt längs Lake Michigans stränder eller finns det även plats för mindre båtar och plånböcker? Svaret blev att Chicago Yacht club har en rätt saftig årsavgift och att möjligheterna att bli nyinvald medlem är ”begränsade”. Det sista där var nog sannolikt dagens understatement. Däremot är det tydligen betydligt enklare att få båtplats i hamnen, alltså utan medlemskap i klubben. Dessutom kunde jag konstatera att hamnen med undantag av en enkelbrygga som helhet bestod av bojförtöjning. Med den svängradie som detta kräver fann jag upplägget minst sagt ineffektivt, för det borde gå att fyrdubbla antalet båtplatser i hamnen. Annat var det vid Columbia Yacht Club precis bredvid, med vanliga bryggor och väl skyddat från alla vindar. Det som slog mig var att storleken på båtarna var ca 30-35 fot och att ytterst få var nya båtar. Kanske inte så konstigt i krisens spår kan man tänka men för mig tyder det snarare på att få är villiga att lägga hundratusentals dollar på lite insjösegling.

Så vad pysslar de då med på Lake Michigan? I brist på skärgård är det huvudsakligen kappsegling som gäller. Vid middagen i Hancock Building i torsdags kunde vi också se detta tydligt – långt under oss stävade ett stort antal båtar mot olika märken norröver på, vad jag kunde bedöma, tre eller fyra banor. Intresset för kappsegling är tydligen mycket stort och eftersom sjön ger intrycket av att vara snarast ett mindre innanhav torde förutsättningarna för ”fair race” vara mycket goda. I början av förra veckan blåste det 15-22 m/s i strålande solsken och 36 gradig värme och då var det förstås inte särskilt många båtar ute men när vinden väl mojnat kunde vi tydligt se att det finns ett stort båtintresse i staden. Värdstad för Americas Cup framöver månne..?

Bojförtöjning vid Chicago Yacht Club.

Klubbhuset.



 

Örnbrall i hamnen.



Huvudsakligen mindre och lite äldre båtar i hamnen. Här i mitten dock en lite modernare (Morris) M29 med blått skrov. Trots retrolinjerna är detta en modern båt och riktig dyrgrip.

Mer klassiskt upplägg med vanliga bryggor vid Columbia Yacht Club. Här en besättning som trotsat de kraftiga vindarna för dagen.

Nya sprayhooden på plats

Så var då Pentexdunen bortplockade och cruisingstället på plats istället. Nästa race för "Josefin" blir i augusti. Nu väntar helger och veckor med grillning, lata slörar och så småningom även varma bad. Uppdaterat i år - ny sprayhood. Blev ju riktigt bra!

Sifvert Skruv - räddaren i nöden

Alla som äger båt vet att man måste ha koll på leverantörer för att kunna underhålla och uppdatera sin lilla ögonsten. Var köper man exempelvis beslag till sprayhood (Östersjökompaniet), D29:ans infästning till landström (Philippi Bootselektrik / Ital Nordic) eller nya skyddsbeslag för skotningen upp på rufftaket (Aston Carlssons plåtverkstad).

Utan dessa, och förstås andra, leverantörer står man sig helt slätt och båten börjar sakta men säkert changera. Nu senast behövde jag byta en avbruten plastskruv till en av köksskåpsknopparna i båten och insåg att inget av de stora byggvaruhusen skulle kunna hjälpa till; 15 mm nylon med tät gängning är helt enkelt ett för smalt område för att de skall vara intresserade. Således iväg till Sifvert Skruv vid Lindhagensplan och för dig som inte varit där tidigare kan jag berätta att besöket är lite som en ryskortodox högmässa – man försöker förgäves förstå vad som sägs men lyssnar förhoppningsfullt, det hela tar betydligt längre tid än man hade tänkt sig men det kommer en välsignelse på slutet - i det här fallet får du rätt grejor med dig hem.

Först måste man dock hitta en parkering kring Lindhagensplan. Jag är vid det här laget helt säker på att det finns fler vantskruvar i nepalesiska Lukla än det finns lediga parkeringsplatser kring Lindhagensrondellen. När väl denna övning är avklarad måste man bestämma sig för parkeringstid. Normalt skulle jag nog tänka – hm, hitta och köpa en skruv kan ju knappast ta mer än 10 minuter. Men det gör det. För väl inne i butiken inser man att ett skruvinköp kan vara m y c k e t komplicerat. Vis av tidigare erfarenhet lade jag i 25 minuters parkering, för att ha lite marginal trodde jag, och det skulle senare visa sig vara exakt den tid som krävdes.

Även om parkeringsbestyren kring denna affär är minst sagt irriterande är besöket där just en välsignelse för du vet att om Sifvert Skruv inte har rätt gäng – då finns den inte norr om Rügen. Och det mesta har de, så även denna gång. Jag höll upp den trasiga plastskruven och några minuter senare kom den mycket trevliga säljaren tillbaka från lagret med just det jag behövde. Dessutom lyckades jag hitta insexnycklar med tummått (japp, det är tummått på sprayhoodbeslagens skruvar...) vilket heller inte verkar vara standardsortiment hos de större byggvaruhusen. Mission accomplised. Men det kräver kölapp och tålamod.

Ryktet säger att Sifverts skruv om något år eller så kommer flytta till Västberga med tillgång till en jätteparkering bredvid butiken. Det kommer nog att höja omsättningen, sannolikt i samma takt som blodtrycket på flertalet hantverkare kommer att sjunka. För många av dem jäktar säkert fortfarande omkring Lindhagesplan i jakt efter en parkeringsplats...

Jajemän, nylonskruv i lager.

Sista skriket?

 

Självfallet kan inte en kolfiberbestyckad M34:a ha vita innebandybollar på mantågen. Hur skulle det se ut?! Och vita bollar snurrar ju på tok för sakta... Nej det skall förstås vara svarta (i kolfiber?) och de pryder denna klart hala skapelse som kunde beskådas under Sandhamn Open i helgen. Modellen kommer från Archambault och har som mål att slå ut Farr 30-klassen. Vore ju på sitt sätt lite synd nu när Farr 30 etablerat sig på riktigt i Sverige. M34 ersatte visserligen Farr 30 under Tour de France à la voile 2011 men min gissning är att ett tronskifte för svenskt vidkommande i så fall dröjer flera år. Dessutom är det fler båtar som skulle kunna konkurrera som tronföljare (Melges 32, Soto 33 m.fl).

Så vad talar då för att Farr 30 lever kvar i Sverige? Expressen har ju exempelvis varit uträknad som klass i stort sett ända sedan Westfaliska freden men samlar fortfarande konkurrenskraftiga startfält år efter år. Visst, det är numera långt ifrån de uppåt hundra båtar som var fallet i slutet av 80- början av 90-talet men klassen lever definitivt kvar. Bra äldre båttyper har en förmåga att göra just det. Det som dock talar emot Farr 30:ans långsiktiga överlevnad är kostnadsbilden; dyra klasser har kortare bäst-före-datum än billiga. Upp som en sol och ned som en pannkaka. X99 försvann ju som entypsklass på bara några år för att bli ersatt av X35 medan IF, H-båt och Express kör vidare. Små pengar, små besättningar och bra startfält summerar mycket "bang for the buck". Hålls det M34-SM om 10 år? Knappast. Hålls det Express-SM om 10 år? Högst sannolikt.

Läckra linjer men kan den slå ut Farr 30 som klass?

Dags att drömma lite... (från Antigua Super Yacht Regatta Antigua 2012)

SRS-vägning - av största vikt

Det senaste skriket för farthållning bland oss vanliga seglare verkar vara SRS-vägning; ett billigt sätt att sänka sitt SRS-tal och för många betydligt effektivare än att köpa ett nytt krysställ eller fila av tandborstarna. I synnerhet för oss som har varmvattenberedare, värmare, septiktank, stor motor m.m. ombord. För varför egentligen lägga 40' på ett nytt krysställ när det går att höja den relativa farten med ett ok och två sling till en bråkdel av pengarna? Problemet är väl bara det att målgruppen för SRS-vägning normalt sett inte ställer vägning emot ett nytt krysställ utan betalar för både och. I mina ögon går det heller inte att klaga på de som väger sina baljor för varför skulle det vara fel att få sitt SRS-tal korrigerat utifrån båtens faktiska vikt? Men om jag vore segelbåt så skulle jag bli lite brydd - först i vattnet och på med pinnen, sedan upp ur vattnet med pinnen på och så till sist tillbaka ner i drickat igen. Hur ska de ha det egentligen?

Filtrera bort risken för motorstopp

Självfallet kan man inte garantera att en motor fungerar i alla lägen men det finns ett enkelt och rysligt billigt sätt att minimera risken för motorkrångel genom att byta olja, oljefilter och bränslefilter årligen. Det tar kostar några hundralappar och tar ca 15 minuter för filtren och kanske en timme för oljebytet. Kom bara ihåg att kolla ev. justera oljenivån och lufta bränslesystemet efteråt och lämna filtrena på en miljöstation. Förutom att det är olagligt är det inte särskilt smart att lägga filter med diesel och smörolja i hushållssoporna. Om du inte har en miljöstation i din båtklubb är ett alternativ att svänga förbi en välsorterad bensinmack istället, där det ofta finns miljöstationer på plats. Om du sedan kollar kylsystemet och vid behov fyller på kylmedel har du med stor sannolikhet en välfungerande inombordare under hela säsongen. Visst - Murphy lurar alltid runt hörnet så klokast gör du i att alltid ha en extra impeller och generatorrem ombord.

Gotland Runt 2012

Det blir Gotland Runt på Norlin 34:an ”Stress” även i år. En klassik båt i dessa sammanhang som vann ORC 2-klassen så sent som 2004 och vars skeppare har kluvit startlinjen inte mindre än 46 gånger och gått i mål 45 (2008 fick man roderbrott och var tvungna att bogseras till Visby). Men 45 målgångar torde vara rekord. När man ser ”Stress” just i dagarna går det kanske inte att gissa att hon ska stäva förbi Östergarnsholm bara om några veckor. Hon ligger i sitt skjul med industridammsugaren i sittbrunnen och verktygslådan bredvid. Men skenet bedrar – lite bottenfärg på det här så är hon sjösatt och påmastad inom en vecka. Nu har vi ju heller inte för vana att träna till förbannelse på ”Stress”, åtminstone inte de två år jag varit med. Kanske ett träningspass dagen innan för att rekapitulera dubbelbomsgipp och lite annat som rostat på sig under vintern. Men mer har det inte blivit och heller kanske inte behövts för med erfarna seglare ombord, som alla får äta och sova tillräckligt, så orkar man fokusera på både säkerhet och båtfart och dessutom med en himla skön och trivsam stämning ombord. Vi har seglat, sovit, ätit och garvat om vartannat – i tvåskift. Vi får hoppas att det blir likadant i år. För varför sova på railen i kyla och fukt när man lika gärna kan göra det fyra decimeter längre ned, i sjökojen? Borde inte de krafter man återfår på ordentlig sömn kompensera mer än väl för de marginella viktförlusterna i lovart?

Nu förväntar sig ju många att GR ska bli blåsigt 2012 ”eftersom det varit så lugnt de senaste åren” men det är klart att det är rena gissningsleken. Chansen (eller risken) att det blir tokbleke i år är förstås lika stor som något annat år. Men det hade varit kul med stadigt 7-10 m/s för att kunna dra nytta av vattenlinjen på ”Stress” - hon går tveklöst går bäst när det är lite luftigare. För egen del behöver jag dock inte någon kuling för att njuta i kappseglingssammanhang, tja inte i några seglingssammanhang alls för den delen. Blåsten har bara sönder material och tröttar ut besättningar. Men man måste förstås vara mentalt förberedd på att hantera örnbrall, precis som man måste kunna hantera timmar i stiljtebälten.

Hursom, om några veckor ser vi återigen Tacktick-instrumenten glöda mot en dunkel Östersjö och har bara våra medtävlares topplanternor som yttre referenser. Synd att klaga. Tankarna samlas kring uppgiften och insikten om att någonstans där borta i mörkret ligger raukarnas rike.

 Någon som glömde bromsa mastvagnen? Nejdå, bara lite lyx att få plats med hela (nåja nästan iallafall) masten i båtskjulet.



Svårt att tro att starten går om några veckor men skenet bedrar.