Differentierad fartbegränsning?

Under senare år har antalet stora motorbåtar (50-100 fot) ökat markant i Stockholms skärgård. Det är självfallet inte några dussinprodukter vi talar om men man möter dem allt oftare ute på Kanholmsfjärden, i Sandhamn osv. Jag minns ett möte med en Princess 22M för några år sedan där båtägaren inte slog av det minsta vid inloppet öster om Stora Kanholmen - trots att han måste ha sett oss - och eftersom det grundar upp där rev båten upp svallvågor som dränkte hela förskeppet på Dehler 29:an. Det såg ut som att man körde rakt in i en vägg av vatten och det forsade in genom den bakre skylighten (som var öppen), då en mindre tsunami vällde fram över däcket. Som tur var hade jag den främre skylighten stängd vid incidenten, annars kan man ju tänka sig hur förpiken hade sett ut. Det var aldrig någon fara men tänk om det suttit ett barn längst fram på pullpit..?

Eftersom det råder fri fart vid Stora Kanholmen gjorde sig Princess 22:an (mig veterligen) inte skyldig till någon hastighetsöverträdelse, men likväl ifrågasätter jag sjövettet när man möter en liten båt på nära håll. För att göra saker och ting ännu värre ställer dessa bling bling-båtars svallvågor till jättebekymmer även för bryggor, förtöjda båtar, båthus m.m. när de far fram i 25-35 knop i smala - men inte fartavgränsade - leder och kanaler. "Hela havet stormar" är den bästa beskrivning jag kommer att tänka på.

Eftersom många av ägarna i bästa fall blint följer fartbegränsningarna, d.v.s. kör fullt lagligt men samtidigt helt omdömeslöst, vill jag mena att vi kommit till ett läge där vi bör överväga en differentiering av fartbegränsningen i våra skärgårdar utifrån bruttotonnage. En Flipper 520 faller idag under samma hastighetsbegränsning som en jättemotorbåt, trots att Flippern knappt river upp något märkbart svall alls, medan en Ferretti på drygt 40 ton vänder upp och ned på allt i dess omgivning.

Jag är den störste förespråkaren för fortsatt fri fart där så är möjligt i våra skärgårdar (ute på fjärdar och till havs) men läget idag är ett annat än för 30 år sedan då de största motorbåtarna var på 30-45 fot, och en hel omgivning ska inte behöva lida för ett fåtals omdömeslösa framfart.

Grattis till pallplatsen!

Stort GRATTIS till Stefan Kindeborg och övriga besättningen Dehler-Doris för den fina pallplatsen i Arkö Runt!

Dehler-spotting

  

 

Ibland seglar man flera veckor eller helger utan att se en Dehler 29:a och så plötsligt ser man dem överallt. För några veckor sedan mötte vi två Dehler 29:or inom loppet av 30 minuter; först SWE316 och därefter SWE231.

Dessutom mötte vi en finsk Dehler 32:a i samma veva. Fast jag hann bara ta fram gluggen och fota 316 och 32:an. I helgen mötte vi dessutom ytterligare en 29:a (MK I) men utan segel och hann aldrig se något namn.

Veckans tips



Jag har för vana att stänga alla genomföringar på Josefin så fort båten inte används. Detta så att det inte behöver uppstå någon obehaglig diskussion med försäkringsbolaget OM båten skulle sjunka. För att inte glömma att öppna motorns invatten när man ska ut igen har jag också för vana att lägga tändnyckeln i motorrummet när invattnet väl stängts. På så vis får jag en påminnelse och slipper riskera att starta motorn utan kylning.

 



Lägg tändnyckeln i motorrummet så kommer du ihåg att öppna invattnet.

Swan 82 FD

I Sandhamn kan man ju få se både stora och små båtar och ibland seglar det in rejält stora leksaker. I helgen gick det att beskåda Swan 82:an "Ipixuna" som mäter 25 meter l.ö.a. och vars storbom faktiskt är längre än en hel Dehler 29:a. Modellen är ritad av legendariske Germán Frers och släpptes kring millenieskiftet. Swan 82 byggdes mellan år 2000 och 2008 och är trots sin storlek faktiskt inte den största Swan som någonsin tillverkats. Man kan hitta Swanbåtar på bl.a. 90, 100 och 130 fot om man inte tycker att 82:an räcker till. Men det gör den.

Det är först när man kommer riktigt nära en jätte som "Ipixuna" som man verkligen förstår hur sanslöst stor båten är. Man skulle ju kunna tycka att en 60-fotare ser ungefär lika stor ut men så är verkligen inte fallet. 82 fot känns mycket större - nästan så att man får intrycket att fördäckaren jobbar i en egen tidzon.

Swanbåtar har ju numera något rejsigare linjer än för sådär 20-30 år sedan och Swan 82:an är inget undantag. Slank från för till akter med bl.a. flushade skylights och hon ser verkligen riktigt hal ut. SRS-talet mäter också hela 1,771 vilket förstås inte är så himla enkelt att segla upp till. "Ipixuna" hade också svårt att hävda sig i SRS A under senaste GR/ÅFOR där hon slutade 36/40. Nämnas kan ju också att besättningen då var 16 personer stark; en besättning som sannolikt skulle sänka en Dehler 29:a om man nu skulle få för sig att prova på det. Swan 82 FD är oavsett vad en mycket vacker syn för ögat och det är ju också glädjande att även båtar av den här storleken verkligen används.

 

Shorthand & solo - en ny era inom kappsegling?

Under hela min uppväxt var de klassiska svenska kappseglingarna a) Gotland Runt, b) Tjörn Runt och c) Lidingö Runt. Möjligen var det ytterligare två eller tre race som kvalade in i denna fina grupp "grand slam-tävlingar" men inte mer. Ytterst lite verkade förändras under 70- och 80-talen; antalet deltagare gick upp som en raket för att därefter dala som en pannkaka på läsidan, men i grunden var det samma tävlingar år efter år med i grunden precis samma förutsättningar. Allt välorganiserat men ganska förutsägbart. Och så är det fortfarande sånär som att det under "senare" år blivit poppis att segla åt andra hållet. Man kan riktigt se framför sig hur tävlingsledningen fnissat åt detta "galna grepp" under ett höstmöte i takt med att kaffekannan tog ytterligare ett varv runt bordet...

Men det här konservativa seglandet kan det ju inte ha hållit på i all evighet. Det kan ju knappast ha varit såhär i kappseglingens begynnelse. Det hela måste ju ha börjat med några trevande och högst informella tävlingar då en grupp vänner bestämde sig för att ta reda på vilka vant i viken som var styvast, vem som sist vågade vika vänster och vem som var den listigaste rorgängaren i lovart. Kanske fyra till fem båtar och ett fåtal seglare i varje besättning under mycket lösa former en lördagseftermiddag? Så föreställer jag mig det iallafall.

Vad vi vet är dock att i takt med att båtarna under senare delen av 1800-talet blev mindre och kostnaderna för segling därmed sjönk, ökade intresset för segling i allmänhet. Med de förutsättningarna är det inte så svårt att förstå varför kappseglingar började formaliseras; fler ville vara med och det skulle ske på rättvisa villkor - kappseglingen hade institutionaliserats.

Men den trend vi kan se idag är på många sätt den motsatta. Båtarna blir större och större samtidigt som allt fler söker sig till det mer informella, det småskaliga. Short-hand och solo var fött. Istället för att ett tungrott förbund organiserar en kappsegling (på ungefär samma sätt som de gjort 50 gånger tidigare) räcker det idag med en förfrågan på ett nätforum och vips är en tävling beslutad, offentliggjord och detaljplaneringen tar vid. Tjörn Runt Solo är ett exempel, Nordic Yacht Open ett annat. Här verkar intresset bara öka - om bara vädret är hyfsat... Visst, det svåraste i kappsegling har nog alltid varit att få ihop en bra besättning och att då segla ensam eller med en kompis underlättar ju väsentligt. Utöver det blir ju själva seglingen ytterligare en utmaning. Men för egen del tror jag att det ligger någonting mer bakom intresset för shorthand och solo. Det känns fortfarande nytt och fräscht och lite outforskat. Dessutom ligger fokus minst lika mycket på det sociala umgänget såsom regattamiddag och brygghäng som på själva seglingen. Lidingö Runt är ju på många sätt motsatsen; man tar sig dit, hoppas på det bästa och ger sig av hem igen så snart det hela är över - lika socialt som väntrummet på en vårdmottagning.

Just det sociala tror jag inte att man ska underskatta för vi seglare gillar ju att förklara och bortförklara oss under trevliga former. Dessutom träffar man ju ännu fler seglare och får chans att utbyta idéer och erfarenheter. För egen del tror jag att shorthand och solo är här för att stanna. De kommer inte konkurrera ut de etablerade stortävlingarna men de lär finnas där bredvid som väldigt trevliga alternativ.

R6

Visst är det något speciellt med en R6:a? Kompromisslös och opraktisk men med otroligt rena linjer. Jag kan tänkta mig att många är fästa vid de klassiska träsexorna men för egen del skulle jag föredra designen från 70- och 80-talen i plast. Det finns något tidlöst trots, eller kanske tack vare..., just plasten. Den ser fortfarande fräsch ut och inte helt olik dagens RC44 och visst finns det ett mått av charm över just det faktum att den är så opraktisk. R6:an är byggd för kappsegling - punkt slut.

Det är långt ifrån en liten båt och den kräver sin besättning. Men trots längden (ca 10-11 m beroende på hur man disponerat R-regel) inbjuder knappast till semestersegling. Åtminstone inte i originalutförande. En liten Ohlsson 22:a är faktiskt mer komfortabel men en Ohlsson 22:a har ju inte samma graciösa formspråk. I den mån en Ohlsson 22:a nu har ett formspråk vill säga... Just det här kompromisslösa tilltalar mig, lite som en racingbil utan regplåt - den ska bara köras på bana.

För många år sedan såg jag Swan 65:an "Travel" lägga loss från ett knökfullt Sandhamn. Det var båtar precis överallt. På släp hade man en R6:a och en Nimbus 22 DC. Besättningen bestod av två man. Ok, det skulle nog inte seglas men ändå gjorde den där avfärden intryck för det gick helt kontrollerat, trots trängseln. Det hela liknade en rundpall med långtradare i Parkaden under julhandeln. Det var också med R6:an på släp som "Travel" för en gångs skull fick lite konkurrens i skönhetstävlingen. Vackra båtar seglar väl brukar man ju säga och det stämmer ju även här.

För en tid sedan fick jag tipset från två arkitekter att alltid välja den mest praktiska lösningen av det som i grunden är vackert, istället för den vackraste lösningen av det som är i grunden praktiskt. Frågan då gällde husbygge men det tänker jag hålla fast vid även som båtägare. Kanske inte så kompromisslöst som en R6:a men definitivt aldrig en tvålkopp. Då försvinner en stor del av tjusningen med båtlivet, åtminstone för min del.

Själbottna

En bit norr om Finnhamn ligger Själbottna. Bara några minuter in från Husaröleden finner man denna väl skyddade naturhamn på den nordöstra sidan av ön. Av de två vikarna här finns bäst förtöjningsmöjligheter i den norra där man lägger sig mot klipporna på sydsidan. Viken här är skyddad för allt utom nordostliga- till sydostliga vindar. Det är praktiskt nära för de som passerar längs "E18" utanför och vad det verkar ganska populärt. Nu i början av augusti fanns det visserligen gott om plats mellan de båtar som låg där men det var långt ifrån tomt. Klipporna är relativt branta vilket sörjer för ordentligt djup, men innebär samtidigt att det kan vara lite halt och slipprigt vid regn, så man lägger med fördel fast en tamp framför stäven att hålla sig i. Själbottna har kanske inte skärgårdens mest hänförande utsikt men som övernattning med bra vindskydd för de flesta vindar och fina grillmöjligheter längst upp på klipporna är viken väl värd ett besök. Idskären direkt utanför är ett jättebra alternativ om det skulle vara fullt.

 "Josefin" stävar fram längs Möja Västerfjärd. Riktig smörsegling.

 

Lugn förmiddag på Själbottna när övriga segelbåtar givit sig av.

Mellanskärgård

I mellanmjölkens förlovade land finns det självfallet också en mellanskärgård och precis som sin namne laktosprodukt har denna skärgård i vissa läger förlöjligats och anklagats för att vara lite "varken eller". ”En översvämmad skog” sa någon och himlade med ögonen . Jag gissar att det uttrycket myntades på västkusten för där finns liksom inte någon mellanskärgård. Här är det istället fastland, E6 och därefter rakt ut i ytterskärgården. Inget trams, inga träd utan omedelbart kala klippor i ett smalt bälte mot ett solgnistrande hav. På samma sätt är det längs stora delar av St Annas och Gryts skärgårdar och det är hänförande vackert. Men det är något visst med vår upp- och sörmländska mellanskärgård och för mig har den en alldeles särskilt betydelse. Det var här jag lärde mig att segla som barn och det var här jag lärde mig att hantera min egen första båt. För inte gav jag mig då ut i ytterskärgården innan jag visste vad jag höll på med, lika lite som en bergsbestigare skulle komma på tanken att bestiga K2 före Kebnekaise. Inte för att jag har bestigit K2 men iallafall.

En gång i livet tedde sig faktiskt Saxarfjärden riktigt stor för att inte tala om Kanholmsfjärden som min mor lär ha kallat ”öppet hav” första gången hon såg den. Det skall tilläggas att hennes första möte skedde i en Ohlson 22:a tillsammans med min pappa och bror där den senare och jag inte räckte till som lovartsballast med vindbyar en bra bit över 8 m/s. Faktum är att jag var livrädd för segling vid 4-5 års ålder. Det lutade ju något alldeles fruktansvärt! I min fyra år gamla hjärna var det bara ett förstadie till fullständig rundslagning och ond bråd död. Men efter några säsonger insåg även jag att kölen faktiskt gjorde sitt och att vi inte skulle kapsejsa. Och allt detta lärde jag mig i Karklöfaret, Träsköfjärden och Silverkannan m.m.

Visst är det något speciellt med den betydligt adligare "ytterskärgården", som ju ligger nästan lite retsamt långt ut för de flesta stockholmare men jag kommer inte ifrån att Lådna, Mörtö-Bunsö, Fjärdlång m.fl är inte bara praktiska öar för tilläggning, vindskydd m.m. utan också otroligt vackra. Så nästa gång det bär iväg med "Josefin" stannar vi nog kvar i mellanskärgården och njuter av klipporna, skogen, vindskyddet och solnedgången bakom någon grantopp.

 

Skärgård de lux

Många gillar att vara i skärgården och sätten att ta sig dit varierar - buss, vattenskoter, trissjolle, katamaran osv. Men så finns det också några som antingen har riktigt bråttom, en hel del pengar över på kontot i slutet av varje månad eller både och. Dessa tar helikoptern. Man får nog säga att piloten här är erfaren med hänsyn till storleken på helikopterplattan. Ca 30 cm marginal för medarna på respektive sida. Skärgård de lux helt enkelt.

Begagnatmarknad på väg upp?

Tycker mig kunna notera att båtar inte ligger ute till försäljning lika länge som tidigare. Jag har (som många andra Dehlerägare...) följt några Dehler-objekt som varit till salu senaste månaderna och bl.a. två 29:or har försvunnit från Blocket vilket man ju får förmoda beror på att de sålts. En 33:a verkar också har gått under klubban på kort tid och omsättningen är numera allmänt hög. Nu vet vi ju ingenting om priserna men är begagnatmarknaden på väg uppåt igen månne?