Säsongen 2011

Ketchupeffekten?

Ibland ser man inte en Dehler på flera helger i rad. Så vips dyker de upp en efter en inom loppet av någon timme. Precis så var det iallafall under sista seglingen för säsongen. Först en Dehler 34, sedan en 35:a och till sist en 29:a. Den sista kom med på bild också under skön och loj undanvind; en Dehler 29 MKII nr 359. Med den seglingen i färskt minne undrar jag om det var så klokt att ta upp båten igår. Mycket av säsongen är ju kvar men vissa måsten har trots allt företräde. Dessutom lite mer tid att fixa med båten i vår. Men nästa år ska "Josefin" åter upp så sent som möjligt...

Gummibåt eller Swan?

En Rib Unlimited 36 för 1,550,000 kr eller lägg på 125,000 kr och förtöj en Swan 46 vid hemmabryggan istället. Vad hade du valt? Hade någon i mitten av 80-talet berättat för mig vad en gummibåt skulle kunna kosta 25 år senare hade jag antagligen bett honom eller henne att gå och kamma sig. Samtidigt går gamla klassiska Swanbåtar idag för rena reapriserna och för mig hade valet varit enkelt. Om jag nu hade haft sådär en 1,6 mkr vill säga...

Visst, de två olika båttyperna tjänar helt olika syften och har säkert sina potentiella köpare på var sitt håll. Det skulle heller inte förvåna mig om ribben visar sig vara lättare att sälja än Swanbåten. Swanen kostar stora pengar i underhåll varje år och går knappast att lägga upp i den lokala småbåtsklubben - där brukar kranen knorra redan vid 40-fotssträcket. Båtvarv å andra sidan har visserligen fina resurser men också vett att ta betalt dessa dagar och det är en väldig massa gelcoat att hålla efter varje vår. Men om jag hade haft pengarna vore som sagt valet busenkelt och är det inte lite märkligt att en tidlös klassiker kostar ungefär samma pengar som en gummibåt (om än riktigt "fläskig")?

http://www.blocket.se/stockholm/Swan_46_MK_I_32282016.htm?ca=11&w=3&last=1

http://www.blocket.se/stockholm/RIB__UNLIMITED_36_28891253.htm?ca=11&w=3

Så var det över - igen

Efter en sista seglats nu lördag-söndag var det så dags att masta av "Josefin" och ställa in siktet på 2012. En fantastiskt fin säsong den gångna, åtminstone för oss här på Ostkusten. Att döma av väderkommentarerna från våra vänner i Skåne har bilden inte varit densamma överallt, åtminstone inte där. Som vanligt sken solen som bäst långt ut i havsbandet och vattnet han iallfall under någon vecka krypa upp till (förbi?) 20-graderssträcket i augusti.

Resultatmässigt har inte 2011 fullt kunnat matcha 2010 utifrån ett kappseglingsperspektiv men på de båtar jag tävlat har vi iallafall hamnat på den övre halvan i flertalet tävlingar och det är förstås kul att "Josefin" nu också är rustad för racing och har kunnat leverera. Till våren väntar flera tävlingar men nu återstår rast/vila - upptagning på söndag.

Vad driver oss?

Vad är det egentligen som driver oss kappseglare på klubbnivå? Alla vet vi ju att det inte är pengarna som styr, för med undantag för vinstbilen i Hyundai Cup är ju värdet av en seger oftast lika med värdet av tennpokalen som står att vinna. Ska vi gissa på 45 kronor?

Nej det måste vara någonting annat; de där 45 kronorna ska nämligen ställas mot flera veckors förberedelser, kanske ett nytt krysställ för tiotusentals kronor, ett nytt roder eller varför inte en nymonterad GPS - att lägga till jag vet inte hur många timmars slipande av köl och båtbotten.

Det är m a o någonting annat som ligger bakom denna otvungna hängivenhet som delas av så många. Svaret kan säkert se ut på flera sätt och för mig handlar det om ett flera komponenter som sammantaget skapar någonting nästan oemotståndligt.

Laganda - varje kappsegling (förutom ensamsegling då) handlar ju om samarbete; vid spinnsättning, gipp och slag m.m. måste alla förstå vad som är på gång och hur manövern skall utföras. Åtminstone om man vill röna någon framgång i resultatlistan. Vältrimmade besättningar har förstås tränat till en sådan nivå att kommunikationen blivit högst sparsam och en normal manöver omfattar bara några enstaka - men tydliga - kommandon. Man inser också snabbt betydelsen av de olika rollerna ombord och att alla trots allt är helt beroende av varandra, för vad spelar det för roll om en rorsman styr optimalt om navigatören ändå bara lurar upp båten på grund? Ju mer samtrimmad besättning desto starkare laganda (normalt sett) och det brukar också märkas på stämningen ombord. Gruppsykologins FIRO-cirkel gäller förstås även på sjön för vikten av samhörighet skall inte underskattas när det gäller båtfart och effektivt seglande.

Tävlingsinstinkt - den som inte bryr sig om att vinna ska antagligen heller inte kappsegla. Åtminstone inte om man ska få något ut av det och slösegling kan ju vara precis lika trevligt! Kappsegling är ofta stressigt och finner man inte någonting positivt i det adrenalin som pumpas runt (eller om det just inte pumpas runt något adrenalin...) ska man nog rulla ut Dacrongenuan igen, dra på autopiloten och njuta av solnedgången istället.

Synintryck - att blicka bakåt och se ett hav av fyllda spinnakers lämnar få oberörda; i synnerhet om det brallar i lite. Dessutom är många tävlingar förlagda så att även naturupplevelsen blir en del av behållningen. Det kanske inte riktigt är fallet mitt i Värtahamnen inför Lidingö Runt-starten men definitivt under Gotland Runt och Gullviverallyt.

Vilja att förbättra - Är det någonting jag lärt mig som seglare och kappseglare så är det hur lite jag egentligen vet. Det finns alltid något nytt att lära och ALLTID en möjlighet att hitta ytterligare båtfart; antingen i besättningsarbete, material, vägval, taktik, starter, höjdtagning, viktminskning, osv. Man behöver förstås inte tömma hela semesterpacken för att prestera bra under ett race men det intressanta är att de som presterar bra oftast gör det. Det sitter i grundinställningen att man skall göra allt man kan för att skapa ytterligare 0,1 knop båtfart. Dessutom är de bästa teamen också väldigt samtrimmade.

Bekräftelse - Hur många gånger har man inte känt att "om bara si" eller "om bara så" så hade vi kommit så mycket bättre i resultatlistan. Men nu blev det inte "si" eller "så" utan det blev bara som det blev. Det hindrar dock inte att alltid hoppas på nästa tävling och de gånger allting (eller åtminstone det mesta) klaffar infinner sig ju en känsla av bekräftelse. Fasen - vi kan nog det här trots allt. Tjoho vad vi är bra - high fives och ryggdunk. Känns det igen?

Gemenskap - det finns som sagt säkert många skäl att kappsegla men känslan av gemenskap i ett startfält tror jag sist men inte minst är av betydelse för oss alla, för under ett Gotland Runt så känner man ju en gemenskap tävlingsbåtar emellan och både före, under och efter målgång har vi ju så otroligt mycket mer som förenar än skiljer oss åt.

Det går säkert att finna ytterligare skäl till kappsegling och en del kanske inte alls känner igen sig i ovanstående beskrivning. Men de flesta av oss som fått känna på pulsen vid startlinjen och tillfredsställelsen över att plocka en kryssduell kommer säkert att stå där även nästa vår.

Mera Robship...

Lagom till Gran Prix laddade jag på med några nya Robshippåsar. Det blir ju så galet mycket tamp i sittbrunnen om man inte håller undan fock-, gennaker- och storfall, suggor m.m. Självfallet hade det bästa rent racemässigt varit att skruva fast påsarna. Kruxet är bara det att ruffen de sitter på är synnerligen behaglig att vila ryggen emot - på båda sidor - och därför valde jag att bara använda sugproppar, så att man kan flytta upp påsarna på rufftaket när man väl är i hamn och vill njuta den där timmen i solen. Och det vill man ju. Även drickaflaskorna har nu sin givna plats i sittbrunnen.

Praktiskt med en ytterväska för chokladkakor m.m.

Å så styrbord sida. Praktisk med avrinning ifall det börjar regna.


Inget mer spill i sittbrunnen.

GranPrix 2011

Det är alltid kul att prova på nya tävlingar och GranPrix var definitivt inget undantag. Redan vid ankomsten till Säck gav tävlingen intrycket "väl förberett"; canvastaket upphängt och upplyst, båtar förtöjda tätt tätt och ett lugnt sorl över viken. Vi lade oss dock på favoritplatsen på motsatt sida; inte för att vi ville vara för oss själva utan för att det börjat skymma och såg tämligen tjockt ut vid "tävlingsbryggan". Varför trängas när vi kunde avnjuta lite rödvin i lugnt och ro i sittbrunnen tillsammans med Mattias på Banner 28:an "Flying Banner". Kunde dock notera att temperaturen inte var densamma som förra helgen då man utan problem kunde ligga förutan värmare hela natten. Det märks att det är september - trots varmt ytvatten (17,5 C) sjönk lufttemperaturen till ca 10 grader under natten.

Snabb frukost och tandborstning, därefter iväg över viken till skepparmötet. Stämningen var rätt lik den på Gullviverallyt - familjär och förväntansfull. Knappt tio minuter senare hade vi rett ut vilken bana som gällde, vad som skulle hända vid eventuell stiltje med kortad bana osv. Tillbaka till "Josefin" för att fixa det sista; plocka ned maindrop-systemet, se till att knaparna vid mastfoten täcktes så att de inte höll fast genuaskotet m.m.

Starten var lugn för vår del som enda båt med SRS 1,15. Tja, den var nog rätt lugn för de flesta givet vindarna på 0-2 m/s. Som så ofta förr i lätta vindar hade "låglysare" tydlig nackdel av tidig start och redan efter några minuter hade vi häng på tätbåtarna. Vi insåg samtidigt att den logiken skulle kunna drabba även oss med "höglysarna" vilka väntade bakom som hungriga vargar. Bra kryss upp mot Möja i extremt lätta vindar. Vi plockade flera NF och Scampi innan det var dags att hissa nylonet och ta sikte på Möja Söderfjärd. Den förväntade sjöbrisen lät vänta på sig och tålamod var nog ordet för dagen. Strax före rundningen var det dags att ta ned spinnen p.g.a. vindskifte men densamma kom upp igen när vi väl kommit på nordlig kurs igen. Där fick vi en riktig privatare; av stiljte... Allt omkring oss tog fart medan vi bara låg och guppade. Efter något tiotal minuter hade även vi fått några puffar och kunde börja repa mod igen. Kampen upp mot norra Möja bestod av brant spinne och höjdtagning när sådan var möjlig. Här märkte vi också att både NF och Scampi med avsevärt lägre SRS utan några som helst problem kunde hålla jämna steg med oss, en Omega 36:a och en Smaragd.

Eftersom vi bara var två som seglade på "Josefin" förberedde vi gippen tidigt och tog (bokstavligen) höjd för en säker rundning. Strax senare nedtagning och det gick sedan rätt snabbt mot halvvind och kryss. Klart imponerande att se Scampin "Sorella" föra spinne långt efter att vi andra givit upp. Starkt jobbat! En Express försökte i lovart om oss men efter att ha visat dem att den vägen inte var direkt öppen gav de upp och vi kunde sträcka ut i den ökande vinden och lämna dem bakom oss. Det hade ju varit just snyggt att bli plockade av en Express på upploppet... "Sorella" lyckades vi hänga av strax före mållinjen men det var verkligen jämnt skägg. Vi slutade 9/29 SRS 1 och är klart nöjda med resultatet. Stort tack till Tobbe för jättebra jobb som vanligt. Och tack till Gransegel för ett trevligt arrangemang.

PS. Bloggen fortsättningsvis på svenska... DS.

"Josefin" redo för racing.

En läcker syn på lördagsmorgonen.

Många gav sig ut tidigt från Säck.

Gran Prix bestod av tre klasser; flerskrov SRS M, enskrov SRS 1 enskrov SRS 2.

I väntans tider.

"Team Räknäs" gjorde bra ifrån sig även i Gran Prix - 4e plats SRS 1 (prel). Starkt!

Att det är franskbygge råder det ingen tvekan om men jag lyckades inte finna ut modellen.

"Viktoria" som enda Express slutade 12:a i SRS 1 (prel)

Som vanligt i sådana här sammanhang gott om Scampi och NF.

Man får hoppas att de kom ihåg badstegen före start...

Jo, det verkar så...

Banner 28:an "Wild Thing".

"Mon Amie" gör vad hon kan i lä.

Nils Virving kämpar på i "Borta med vinden".

Fin sträckbog från Möja.

Knappast något IF-väder under lördagen med så lätta vindar och Charlotte Friman i "Nerthus" rönte betydligt större framgångar under senaste Gullvivan. Fler topplaceringar är att vänta.

En kamp om höjd och fri vind.

Wasa Atlantic, klassiska linjer. "Hasses gossar" slutade 26/37 SRS 2.

Livet på railen.

80-tal med fethuvud; en allt vanligare syn.

På väg hem efter en lyckad dag på sjön.